HBL 7.10.2006 Det kan vid första erinran förefalla egendomligt att ett museum för nutidskonst väljer landskap som tema för en stor utställning. Landskap som begrepp i konsten härrör ju ur det förgångna. Måleriets väsen har förutom det mytiska och symboliska inbegripit landskap mera omfattande ända från 1600-talet. Ett par decennier senare befäste det sig som ett centralt ämne i konsten.
När Kiasma nu tar sig an detta tema är det för att skildra hur gestaltningen under tidernas gång ändrats och hur den förlänats nya betydelser både vad gäller medel och innehåll. Man vill här framför allt belysa de otaliga variationer och förändringar ämnet genomgått med hjälp av nyare medier och synsätt. Landskapet ses här både materiellt och själsligt, det kan vara fråga om en konkret förnimmelse likaväl som om en distansering eller ett mera analytiskt förhållningssätt.
Som referenspunkt har man lånat in några målningar från konstens historia. För övrigt har man gjort ett urval ur Kiasmas samlingar som inbegriper 52 konstnärer och där tonvikten vilar på de två senaste decennierna. När man på det här sättet vill betrakta utvecklingen av natur och miljö i konsten är föregångarna inom området självskrivna. Således visas här några arbeten från 1980-talet av Richard Long som under längre tid ägnat sig åt vandringar i naturen och därefter format sina tankar till finstämda reflektioner i minimalistisk stil. Även Dennis Oppenheim och Robert Smithson finns representerade. Lika självfallet här är närvaron av vår egen pionjär inom ämnet, Lauri Anttila. Han visar här några äldre arbeten där han på det för honom karakteristiska sättet har förenat sina små iakttagelser till konceptuella analyser. Jussi Kivi är vår finländska motsvarighet till skogsvandraren. Hans upptäcktsfärder i skogarna och dokumentationen av dem i form av små akvareller med förklarande texter bildar en tilltalande helhet med gammaldags charm. Tuula Närhinen presenterar här ett projekt som har karaktären av biologisk undersökning.
Pekka Nevalainen är en säregen konstnär som alltid gått sin egen väg. I hans utställningsrum med installationen Naturdokument råder anarki. Här har naturen vällt in men också förändringarna i form av människans ingrepp. Även TV-monitorer med bilder av varierande naturfenomen kämpar om utrymmet och bidrar ytterligare till frågetecken kring naturens tillstånd.
Det estetiska kommer här väl till tals. Santeri Tuori har ägnats ett avgränsat utrymme med videoprojektionen Vattenfall. De oändligt flödande vattenkaskaderna tillsammans med det låga ljudet framkallar förstärkt av det svartvita uttrycket ett transliknande tillstånd som det är svårt att slita sig ur.
Thomas Nyqvist visar här två stora målningar där det kusliga förenas med det hemlighetsfulla och bildar en magisk scen. I Tumma maa intensifieras det overkliga ytterligare av en distansering i form av det mera abstrakta uttrycket tillsammans med ett slags ram i förgrunden av målningen.
Lauri Astala är en analytisk konstnär med dragning till vetenskapen. Hans komposition för jordgloben och speldosan representerar till det yttre en förfluten tid samtidigt som den också kan ses som ett slags begrundan över villkoren för jordens fortsatta existens.
Det konkreta representeras av Pasi Karjula som med sina sympatiska grovt huggna träskulpturer ger röst åt det jordnära och privata. Det mera urbana landskapet gestaltas här av Kari Cavén och Seppo Renvall. Cavéns vägginstallation av gatsopares skräpsamlingskärror ger i sin minimalistiska realism uttryck för livet i det fördolda stadslandskapet. I Renvalls ena video dansar det fram målade figurer som markerar övergångsställen. Tillsammans med musiken blir de till en poetisk berättelse om stadens vardagsliv.
Mångfalden till trots kan man förundra sig över den långa utställningsperioden. Kiasma i sin egenskap av landets främsta museum för nutidskonst torde ju erbjuda konsten en levande och variationsrik scen.