HBL 18.6.2011
”Hedra din fader och din moder” lyder det fjärde av Guds tio bud i Bibeln. Det är också temat som kuratorn Otso Kantokorpi valt för årets Bildkonstveckor i Mänttä, sedan länge den mest prominenta sommarutställningen i Finland. Motiveringen till temat är omständigheten som ingen kommer ifrån, att ha en mor och en far. Hur ser relationen till dem ut? Består den av närvaro eller frånvaro?
Dessa och otaliga andra frågor bemöts av femtio medverkande konstnärer av vilka några nu för första gången kommer från Estland. Resultatet är en överflödande utställning där starka känslor sköljer över en.
Ett brett register av emotioner och minnen behandlas såväl konceptuellt som genom mera konkreta och realistiska uttryck. Ämnet är så djupt personligt och laddat att det ibland tycks vara svårt att uppnå den distans som behövs för transformation till ett konstnärligt uttryck. Med andra ord att finna balansen mellan det ytterst intima och det som kan få en mera universell betydelse.
Inför vissa verk är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Så är det till exempel med Ilkka Tolonens fotoserie på faderns sista stunder. Det vördnadsfulla till trots borde bilderna ha hållits undan publikens blickar, det känns otillbörligt att som utomstående ta del av något så privat.
Också Raakel Kuukkas installation med moderns brev i fokus tangerar frågan om integritet samtidigt som den obestridligen ger uttryck för skillnaden i sättet att förhålla sig till tillvaron. Den belyser också hur mycket samhället förändrats under några få generationer. Sampsa Virkajärvi tar ett vackert farväl av sin far genom en videofilm. På sitt eftertänksamma sätt får han de rörliga bilderna att bli vardagens poesi. Bilderna ackompanjeras av hans röst som lugnt och tillgivet talar direkt till fadern. Genom att fragmentera stoffet och lämna bort det uttalat konkreta undgår han det patetiska, i stället blir verket en förtätad betraktelse över faderns betydelse.
Ilkka Väätti minns med värme det han ärvt av sina föräldrar, nämligen moderns konstnärliga begåvning och faderns analytiska förmåga. Hans distinkta målning får här sällskap av moderns runda virkade lappar i ytterst sofistikerade färgkombinationer. Den förklarande texten på väggen behövs, i annat fall kunde man tro sig se konst av Anu Tuominen. Av Anu Tuominen ses här en installation där hon på sitt karakteristiska sätt tagit sig an gamla plagg och bearbetat minnena. Melankolin dominerar i Päivikki Kallios videoinstallation där hennes barndomshem rivs.
Ett annat perspektiv har Anne Koskinen som i sin installation ger form åt det som under decennier mer eller mindre medvetet har föranlett smärtsamma minnen, närmare bestämt krigsåren. Minnen som för övrigt har gett upphov till sorgespel av varierande grad och natur. Hon har av tallgrenar skapat en imaginär krigsscen på golvet där soldater i litet format täljda direkt ur grenarna ligger beredda att skjuta. Det förgångna finns i fokus även i Matti Peltokangas mångfacetterade installation. Tommi Toijas lilla naiva träfigur i hörnet av ett annars tomt rum ger träffande uttryck åt det ensamma barnets sorg och förfäran vid ett familjegräl.
Här ses också mera lättsamma förhållningssätt. Ett av dem är Jaan Toomiks videofilm där han vid faderns grav dansar vilt åt honom till takterna av Jimi Hendrix. I Maarit Suomi-Väänänens fullkomligt absurda videofilm gestaltas scener mellan mor och dotter i en miljö där stenåldern förenas med vissa urbana inslag. Nina Renvalls äckelrealistiska prestation som Likka är oemotståndlig i likhet med Appe Vanajas i rollen som Pik Mama. Installationen intill blir dock en alltför konkret upprepning av filmstoffet.
Den ymniga och ojämna helheten återspeglar genom sitt väsen det kaotiska och motstridiga som familjerelationerna ofta utmärks av.
Samtidigt med Bildkonstveckorna visas utställningen Haute Couture i Honkahovi till 14.8.