Kanervo söker det ogripbara

HBL 25.5.2013 Sedan början av 1980-talet har Marja Kanervo (f. 1958) gjort sig känd för ett konstnärligt uttryck där det obeständiga finns i fokus. Som föregångare i rumslig konst drivs hon av en strävan att fånga det ogripbara i installationer där varats bräcklighet gestaltas genom det fåordigt poetiska. Ljuset och dess reflektioner har en viktig roll. Det poetiskt estetiska bryts dock ofta av referenser till det motsatta som en påminnelse om livets paradoxer.

Kanervos verk präglas av en närvaro som inte har med det konkret fysiska att göra. Det är snarare närvaron av ett medvetande som fullbordas av betraktarens egen tolkning. Redan tidigt blev hennes verk platsspecifika med uppmärksamhet på rummets karaktär och dess förflutna. I stället för att lägga till började hon avlägsna fragment av rummets yttre skal för att på så sätt närma sig det som varit, de tidsliga skikt som bildar grunden för nuet. På senare tid har strukturer i form av ord och begrepp börjat uppenbara sig där de fysiska skikten tagits bort.

På Kiasma visas nu ett slags retrospektiv av Kanervos konstnärliga tänkande, även om de flesta av verken är nya. Rekonstruktionen av ett arbete från början av 90-talet fyller ett av rummen med fukt och en unken doft av olja. Den har runnit ned längs väggarna ur ett draperi gjort av en ofantlig mängd fjädrar som bestrukits med spillolja.

Oron över naturens alarmerande belägenhet har inte minskat under de gångna tjugo åren. Den accentueras ytterligare av de gåtfullt blänkande svarta ytorna av olja som trots det estetiskt tilltalande symboliserar fördärv. Detta slags uttryckliga budskap har i Kanervos senare konst ersatts av mer diskreta och mångfacetterade nyanser koncentrerade på existentiell begrundan.

Motsatta krafter uttrycks i en installation med tre projektioner som alla återger ett stillsamt skeende där näst intill viktlöst hår sakta och utan avbrott svävar ner i ett gammalt ämbar. På golvet runt omkring finns konkret avklippt hår samlat i små högar som skönjs i dunklet och får sällskap av ytterligare exemplar i glasmontrar. Projektionerna för tanken till ett altare där den eteriskt gripande och suggestivt skildrade oförklarliga närvaron förmörkas av tanken på hår som offergåvor.

Hår har genom tiderna haft en stor betydelse såväl i det verkliga livet som i mytologier. Lösgjort ur sitt sammanhang förvandlas associationerna kring det och antar mörkare toner. Det avklippta håret som spår efter en påtvingad gest för tanken till grymma övergrepp mot människans integritet.

Hår utgör en del av stoffet också i en installation där väggarna belagts med skivor som påminner om arkitektoniska element. Elementen får ett sinnligt drag av att materialet beblandats med hår.
Det organiskt porösa väcker tanken om det sårbara hos allt levande samtidigt som en vag känsla av obehag infinner sig. Samma slags skivor blir till britsar där omsorgsfullt vikta täcken och kuddar har tillverkats av hår. Också här förenas det estetiskt tilltalande med vämjelse inför det som förr var intimt förknippat med levande varelser.

En gammal lekstuga transformeras till idén om sig själv och sin betydelse i ett verk där de fysiska beståndsdelarna lösgjorts och ordnats om så att insidan blivit det yttre. Högt uppe på ställningar blir stugans yttre former en inramning för minnen av ett annat liv som absorberats i de gamla väggarnas fysiska väsen.

Utställningen kulminerar i den stora salen högst upp som fysiskt sett är helt tom. Här har Kanervo mödosamt skrapat på motsatta långväggar textparet enemmän – vähemmän (mer – mindre). De jättelika bokstäverna har inte fått rum i sin helhet men är fullt begripliga.

Verkan av det till synes anspråkslösa greppet är helt förstummande. Aldrig förr har rummets arkitektur med dagsljus från taket framträtt tydligare. Bokstävernas fragila väsen och spåren efter skrapandet på golvet blir delar i ett immateriellt skeende som förändras i takt med ljusets skiftningar. Orden väcker också eftertanke beträffande olika förhållningssätt till konsten och tillvaron.

I tider där också konst allt mer koncentreras kring materia och penningbegär är utställningen med Kanervos tidlöst immateriella och eftertänksamma uttryck en angelägen påminnelse om att det alltid finns andra alternativ.