HBL 16.7.2011 Att besöka ett museum betyder i vanliga fall att man där ser konstverk som med sitt blotta väsen tydligt signalerar sin särart. De har på ett fördelaktigt sätt ställts till beskådan och bildar självständiga mer eller mindre distinkta enheter.

Riktigt så är det inte med Taneli Rautiainens utställning. Han vänder upp och ned på det sedvanliga och får en att se rummet och dess roll och betydelse ur ett nytt perspektiv. Här täcks dörröppningar av vita draperingar förseglade med elegant uppsatta tjocka rep som liknar dem som i vanliga fall markerar avståndet till konstverket. Då är det ofta fråga om dyrgripar som i möjligaste mån skall beskyddas. Här talar repen ett annorlunda språk: endast skyddet existerar, i övrigt ges inga referenser till det som döljer sig bakom.

På så sätt ifrågasätter Rautiainen konventionerna och får oss att reflektera över traditioner där allt definieras efter bestämda om än oskrivna lagar.

Det konkreta som här syns är arkitektoniska fragment som i en lätt förvrängd form uppenbarar sig. Ett par vita väggstycken som böljande ligger på golvet eller lutar mot den ursprungliga väggen. Dörröppningen blir endast en illusion dit inträdet hindras av verkligheten. Detta slags surrealistiska influenser för tanken till drömmar där ingenting är som det ser ut att vara. Det minimalistiskt begreppsliga förverkligandet tycks referera till sinnets rörelser i stället för det konkreta. Det ytterst sparsamma uttrycket för så samman den fysiska upplevelsen och det konceptuella tänkandet. Det mest elementära är frågor som uppstår och blir en inbjudan till begrundan.

Utställningens höjdpunkt nås genom att stiga in bakom ett vitt skynke. Här öppnas överraskande ett hisnande perspektiv som får en att glömma yttervärlden och införlivas med en annan verklighet. Med få medel transformeras det fysiskt konkreta till ett löfte om det öppet gränslösa. Betraktaren dras in i ett drömskt tillstånd som ytterligare accentueras av de knappt skönjbara återspeglingarna som återstår av den egna gestalten. Som om man också själv hade befriats från den betungande fysiska framtoningen och i stället omslutits av den vidsträckt immateriella rymden.