HBL 1.7.2006 Bildkonstveckorna i Mänttä hör traditionellt till gräddan av sommarens konstevenemang, så även den här gången. Årets tema är Det intima, och man har byggt upp 30 konstverk. Fotografins övervälde tycks vara i avtagande och till min stora glädje har man här gett utrymme för ett mera rumsligt och konceptuellt uttryck.

Det man först möter utanför Honkahovi är Jukka Lehtinens och Marko Suomis praktiska tillämpning av att sätta bocken till trädgårdsmästare. Det stackars djuret betar här i sin ensamhet och frestas av kållandet, helt ovetande om sin roll i ett konstverk. I skuggan av den skenbara idyllen döljer sig tanken om förnedring som återspeglar det hårdnande klimatet i dagens samvaro.

Inne i den ståndsmässiga byggnaden har de flesta av konstnärerna tilldelats ett eget rum. Kalle Hamm och Dzamil Kamanger har använt sitt till installationen Our private Dekadence. Här är väggarna klädda med till hälften utbrunna läppstift och av radband som består av olika slags piller. Den ännu kvarstående kväljande doften samt flärden förenad med referenserna till det religiösa väcker tankar kring vår tids förändrade värden.

Jaakko Rustanius begrundar i sin installation skillnaderna mellan att betrakta och att vara iakttagen. Vad händer i det fördolda? Olli Marttila har av sina målningar uppfört ett helt porträttgalleri kring sin person. Utgångspunkten är ett gammalt klassfoto i stort format där endast ramen efter den dåvarande Marttilas gestalt dröjer sig kvar.
Olli Keränen står för en fängslande illusion. Han har byggt en sandlåda där det ur sanden reser sig en jättelik, perfekt formad sandkub som nästan inte får plats. Beundran för det omöjliga förvandlas till bestörtning när man i väggen läser titeln Direkt från fabriken.

Vid Pekilo möts man först av Simo Alitalos ljudinstallationer i tre små yttre byggnader. I de runda lokalerna förs man in i en meditativ ljudvärld där vatten och vindharpa föder behagliga toner. I den mittersta lokalen finner man ett nät av små högtalare med ytterligare ljud av vatten och is.
Den väldiga före detta industribyggnaden inrymmer konst i fyra våningar. De stora dimensionerna till trots är helheten begrundande och samlad. Här finner man till exempel tre stora dukar av Pauliina Pesonen där en ung naken kvinna sitter försjunken i kontemplation. Uttrycket präglas av ett österländskt lugn. Kaisu Paavilainen och Anne Siirtola har återskapat en förgången trygg barndomsvärld, som kan återupplevas genom att sjunka ner i en jättelik fåtölj till ackompanjemang av ljuden från en stilla vardag.

I våningen ovanför kan man ta del av familjen Kantonens vardagliga liv. Det presenteras genom en helt konkret uppbyggd hemmiljö. I den har man också placerat ett flertal tv-monitorer där familjen kan ses i sina vardagssysslor.
Kaarina Kaikkonen har i ett rum skapat en för henne utmärkande installation där den avskalade formen förenad med de fina skuggorna ger upphov till en sakral stämning.
Den tekniska fulländningen i Hans-Christian Bergs arbeten har här tagit en ny riktning. Den hyperrealistiskt gestaltade nakna kvinnan intar en upphöjd ställning, hennes blick är riktad upp mot det nedfallande ljuset. Gestalten utstrålar ett stilla lugn.

Allra högst upp i Pekilo öppnar sig en värld av poesi skapad av Terike Haapoja. Man kan här vandra genom sju rum, dunkelt belysta av en enkel glödlampa. Endast skuggorna står kvar och ändå erfar man en stark närvaro. Ljuden som uppstår ur det tomma intet förstärker ytterligare den förtätade stämningen.
Årets helhet i Mänttä är mångbottnad och full av överraskningar. Det finns skäl att dröja sig kvar vid de skiftande tankegångarna.