HBL 9.4.2009 Vi lever i en tid som utmärks av vilsenhet och brist på eget tänkande. Den febrila jakten efter materiellt välstånd har till stor del ersatt det mera humana och reflekterande förhållningssättet till tillvaron. Följden är att vi i allt högre grad låter oss styras utifrån. Också av föreställningar som härstammar ur massmediernas förenklade världsbild. Det innebär också en grogrund för varierande fenomen av illusorisk karaktär.

I konstlivet har det alltid funnits individer vars främsta ledstjärna är att väcka uppmärksamhet och på så sätt låta det yttre stå i fokus. Riiko Sakkinen och Jani Leinonen hör till dessa med sin ohöljda strävan till publicitet.

Den frenetiska energi de ägnar sig åt på jakt efter synlighet kan man le åt och avfärda som en harmlös företeelse.Alarmerande blir det när museets ledning redan före öppningen frånsäger sig ansvaret för deras tankar. Frågan blir: Vilka tankar? Var finns de? Detta sammelsurium av uttryck från reklamens och populärkulturens värld består nämligen av fullständigt godtyckliga slagord utan något slags relevans.

Synnerligen förunderligt blir museichefens uttalande om att det här skulle vara fråga om dagens mest framstående avantgarde. Begreppet avantgarde betyder föregångare, djärv pionjär med ett radikalt nytt förhållningssätt. Detta är någonting helt motsatt till Sakkinens och Leinonens sätt att arbeta. De visar i stället det som vi alla redan känner till och ständigt är tvungna att möta i det vardagliga livet. Det också på ett sätt som ingalunda är någonting nytt. Deras ”realism” innebär att de medvetet reducerar verkligheten till de ämnen som har en benägenhet att förekomma i reklam och tidningsrubriker.

Utställningens form och koncept är direkt lånade från sextio- och sjuttiotalets popkonst och undergroundrörelse. Avantgardistiska konstnärer blandade då för första gången politiska budskap med lån från populärkulturen. Popkonstens förgrundsfigur Andy Warhol lanserade i sin konst upprepade bilder av massproducerade föremål och celebriteter i sina försök att reflektera över samhällets strukturer. Dessa grepp har sedan dess utnyttjats av otaliga konstnärer.

Eftersom vi numera i ännu högre grad lever i en värld där just konsumtionen är det allt överskuggande fenomenet skulle ämnet vara angeläget att också behandla med konstens medel. Att behandla ett ämne är dock inte förenligt med med att tanklöst slänga fram liknande kommersiella bilder och uttryck utan en tanke på något slags reflektion.

Detta är i övrigt ett allmänt förekommande dilemma i vår tid där endast omnämnandet av ett ämne ofta uppfattas liktydigt med begrundan.

Det mesta i utställningen består av collage installationer med kommersiella och pornografiska inslag. Demonstrationsskyltarna med prydligt omskrivna budskap förnekar de ursprungliga tankarna genom den likgiltiga och intetsägande kombinationen. Lösryckta ur sitt sammanhang och parade med fullständigt motsatta blir de begravna i tomhet.

Utställningen som helhet präglas av en provokativ intighet som framför allt ger upphov till en känsla av frustration.