HBL 7.6.2014 Observationer ur vardagen utgör stommen för Sari Palosaaris konstnärliga uttryck. Dem använder hon för att reflektera över den numera ofta hårfina skiljelinjen mellan det privata och det allmänna, med andra ord över frågan om integritet.

Integritet är det dyrbaraste och sist och slutligen också det enda en människa kan äga. I dagens översocialiserade samhälle faller detta lätt i glömska och ersätts av strävan efter en tanklös öppenhet utan förbehåll.

Palosaari uppmärksammar det som av tradition har gömts undan, triviala om än nödvändiga och till synes självfallna fragment. De får här symbolisera företeelser som förr ansågs alltför intima för främmande ögon men som nu villigt blottas för vem som helst. De arkitektoniska elementen är neutralt formade och smälter samman med rummets fysiska verklighet. Det är som om det skulle vara fråga om ett slags mellanrum, någonting som håller på att bli till eller som lämnats åt sitt öde.

Endast spåren efter människan återstår. Dem ser man som kvarglömda ting på en balkong där någonting inte riktigt stämmer. De väggar som tidigare skyddade för insyn har efter dagens nya sedvänjor gjorts i glas som i stället för att dölja snarare blir en inbjudan. Paradoxalt nog har persiennerna på övre delen omsorgsfullt dragits för.
Ambivalensen är uppenbar och illustrerar väl de motsatta budskap som även i övrigt präglar vår tid. Balkongscenen skulle tillsammans med de i övrigt jordnära elementen fungera ännu bättre med en verklighetstrogen skala i stället för den lätt absurda reduceringen.

Realismen till trots utmärks rummet av det drömska och dröjande. I rörliga bilder gestaltas en närvaro som förblir bortom definitioner. En tunn hinna, verklig eller imaginär, tycks uppenbara sig mellan betraktaren och det hon ser. För att ytterligare betona frågan om närvaro och skiftningar av perspektiv poängteras plötsligt existensen av ett fönsterglas.

På tv-skärmen uppstår det en serie flyktigt måleriska skeenden som inleds där och får en fortsättning i galleriets stora fönster. Också på dem har satts en tunn hinna som löser upp de realistiska rörelserna på gatan utanför och transformerar dem till ett eteriskt skådespel, ständigt pågående och fyllt av efemär poesi. Det tillfälliga förenas med det mera bestående och resulterar i sporadiska förtätningar.