HBL 17.5.2015 Efter alla omvälvningar kring Bildkonstakademins utställningsverksamhet tycks det åtminstone för tillfället råda ett relativt lugn. Den inbjudna kuratorn, Attilia Fattori Franchini, ger prov på en osedvanlig återhållsamhet genom att koncentrera sig på installering av verken i stället för att påverka innehållet.
Den årliga slututställningen, nu med verk av 43 konstnärer är utspridd på tre olika ställen. De inrymmer en ojämn och något kaotisk mångfald, såsom sig bör när blivande konstnärer skall försöka sammanfatta det som småningom blir till ett eget förhållningssätt. Installationer och rörlig bild dominerar ända till den grad att frågan uppstår om valet av medium gjorts efter förmåga och intresse eller snarare efter förväntningar och trender.
Bland dem finns dock en del tankeväckande verk. Flera av dem ses på Lönnrotsgatans galleri och förenas förutom av ett begreppsligt innehåll också av konstnärens starka närvaro. Den fysiska utgångspunkten till Tatu Gustafssons (f. 1979) konceptuella arbete är ett sakligt arkiv där alla handtag från hans hem presenteras i rader på golvet. Innehållet utgörs egentligen av tanken på familjen som under utställningstiden får leva med öppna dörrar och i övrigt anstränga sig för alternativa lösningar i det vardagliga livet.
Ett annat slags arkiv kommer till uttryck i Monika Czyzyks (f. 1989) fina och mångfacetterade videoinstallation. Genom en tillfällighet har hon på den tyska landsbygden kommit i besittning av en omfattande samling mini-dv-kassetter. Innehållet i dem blir upptakten till ett personligt äventyr i den rörliga bildens rike. Fragmentariska sekvenser sätts samman med Czyzyks egna filmningar och bildar en rörlig mosaik av tankar och stämningar. Nutid blandas med det förflutna, teknologi med tidsbild och upptäckarglädje med experiment.
I sina tre videoskärmar berör Roma Auskalnyte (f. 1988) den uråldriga sedvänjan med bestraffning och botgörelse genom att utsätta sig för fysisk smärta. Att stå på sina bara knän på en tryckskiva resulterar förutom i pina också i ett grafiskt tryck på huden. I texten på trycket manifesteras vikten av kunskap, vilket blir litet väl övertydligt då också den fysiska tryckskivan med bokstäverna finns intill. Den rörliga bilden för tanken också till förnedring och människans sårbarhet.
Sjömansgatans stora galleri domineras av Mika Helins (f. 1978) jättelika bygginstallation. I dess skugga ryms ett stort antal verk som till övervägande del inte lämnar efter sig några bestående intryck. Ur mängden skiljer sig Tuukka Haapakorpis (f. 1983) gåtfulla installation där vatten och rörlig bild är element i ett drömskt sceneri. I Migle Duncikaites (f. 1989) monumentala målningar möts melankoli och den urbana miljöns tröstlösa spår.
Högre upp i trapphuset bredvid finns Välitila, en klunga tillfälliga utställningsrum med ljus och rymd. Här tycks energin åter flöda och skapa möjligheter för skiftande uttryck. En rumslig teckningsinstallation av Maria Pääkkönen (f. 1988) utmärks av omsorgsfullt tecknade trädgrenar på ett virrvarr av pappersark i olika format och skikt. Känslan av en eterisk rörelse och det luftiga betonas av sporadiska kringströdda ark. Matti Koskinens (f. 1987) relation till naturen är betydligt mera konkret. Hans ymniga kartläggning av ekologiska gärningar och naturaspekter inspirerar och intresserar men det konkreta tillvägagångssättet att bygga en konstgjord ö känns som ett alltför utslitet grepp i konstsammanhang. Ön kommer att uppföras senare någonstans i centrala Helsingfors.
Ett litet rum med stark arbetsbelysning. Det enda elementet är en mikroskopiskt liten digital nummertavla på väggen med nedräkning från 30 minuter. Bakom en dörr hörs vaga människoröster. Då tiden är ute tystnar rösterna och dörren gläntas en liten aning för att genast bli stängd på nytt. Kristin Wikings (f. 1987) lakoniska performans äger en koncentration och styrka som vida överträffar den blygsamma utgångspunkten.
J. A. Juvanis (f. 1988) installation med mörka toner förefaller kristalliseras i en slokande krukväxt. Ur högtalaren bredvid strömmar en vag ljudmassa, till synes den ödesdigra källan till det flyende livet. I ett mörklagt rum kan man ta del av stämningen kring en lägereld. Henna Laininen (f. 1980) har fört samman människor som till följd av sakkunskap på sina områden förväntas förklara livets mening. Patetiskt och trivialt men en bedrövligt träffande bild av vår tid.
Av de mera traditionella konstarterna representeras grafiken på ett känsligt sätt av Iina Heiskanens (f. 1974) eteriska träsnitt. På näst intill transparenta vita pappersark uppstår det ur subtila grå skiftningar välbalanserade ytor i samspråk med varandra.