HBL17.5.2014 Årets upplaga av Bildkonstakademins slututställning inger tilltro till konstens framtid. Verk av nästan fyrtio blivande konstnärer har delats i tre olika utrymmen. Till skillnad från förra årets ytterst svala presentation ses här nu en mångfald med strävan efter en egen röst.
Det minimalistiskt eleganta har ersatts av det smått kaotiska, till stor del som följd av begrundan kring identitet. I stället för trendiga strömningar är det många observationer kring vardaglig samvaro förenade med subjektivt existentiella tongångar. Installationer förekommer rikligt och är av varierande karaktär.
Jukka Hautamäki har fått ett eget rum där tre små monitorer, lysrör och härvor av sladdar och teknisk apparatur mitt på golvet bildar en cirkel. I monitorerna syns en organiskt stilla vibrerande yta som med jämna mellanrum förskjuts något, ackompanjerat av ett knäppande ljud. Resultatet blir ett fängslande mikrokosmos influerat av forna rituella omgivningar.
Lika fåordigt är Natalia Koziels förtätade rum med skuggor som konstrueras av otaliga projektioner från gamla dia- och filmprojektorer. De fragila formerna uppstår ur brister hos materialet och ger upphov till ett imaginärt rumsligt uttryck. Luften dallrar av värme från den gamla utrustningen samtidigt som den fylls av dess nostalgiska sus.
Av Tuuli Saarekas har tidigare visats en film där hon på ett avväpnande sätt ger uttryck för den förundran och observation som är betingelsen för allt slags skapande. Nu fokuserar hennes hantverksbaserade installation på knappt synliga minimala skulpturer av tråd dansande i luften och skissartade små vävnader.
Oskari Tolonens installation gestaltar på ett finstämt sätt tankar och belägenheter i form av skisser och texter. De har en karaktär av dagboksanteckningar med ett reflekterande förhållningssätt.
Ett sådant sätt är inte heller främmande för Maarit Mustonen vars installation dock inte riktigt orkar bära alla öppna ledtrådar och referenser. Installeringens skenbara spontanitet följer den form som på senaste tiden blivit en trend hos unga konstnärer.
Här ses ett flertal filmer av vilka den mest samlade är Paula Sarastes filmiska drama i total avsaknad av dialog. Det drömska narrativet utvecklas i vardagliga miljöer där estetiserade och måleriska drag dominerar. De yttre influenserna tycks komma från regissörer som Aki Kaurismäki. Intensiva scener har en lätt absurdistisk karaktär som når sin kulmen i en starkt laddad sekvens med en pärla i fokus. Den manliga protagonistens handlingar och väsen präglas genomgående av en förträfflig uttrycksfullhet bortom det verbala. Lika väl fungerar inte hänsyftningen till pärlan i en uppenbarelse av en kvinnogestalt.
På Lönnrotsgatan finns Meri Linnas svar på dagens ansträngande ymniga visuella atmosfär. Intentionen till trots blir också hennes tomma kolsvarta utrymme ansträngande, om än på ett annat sätt. I stället för att omslutas av ett vilsamt mörker bortom allt yttre liv förutsätts man att finna sin väg längs gångar och genom draperier i en fullständig frånvaro av ljus. Kontemplationen förbyts i påtvingad handling och transformeras snabbt till sin motsats med accelererande ångest och panik som åtföljs av irritation.
Balansen återställs av Lotta Mattilas omfångsrika stiliserade hästskulptur fylld av kraft och illusorisk rörelse.
Måleriet tar sig berömligt varierande former ända från det ytterst kontemplativa och abstrakta till det överdrivet expressiva. Det förstnämnda representeras av Päivikki Alaräihäs subtila målningar. I dem tycks färgen fly undan för att koncentreras på de allra yttersta kanterna av duken. Där flankerar den en ljus tomhet och ger upphov till en mäktig känsla av fri rumslighet. Den stora väggmålningen fylls av spröda ränder av skiftande intensitet. Ur de eteriskt stränga linjerna uppstår vaga perspektiviska förskjutningar, alldeles som flyktiga återspeglingar på vattnets yta.
I Klaus Kopus överväldigande stora färggranna målningar förenas element från action-painting med mera rationella och överlagda drag. Interiörer och vardagens miljöer utgör ämnet för Karoliina Hellbergs målningar. Hennes spontana penselföring gör sig speciellt väl i akvarellerna och helheten blir som en färd i olika omgivningar.