HBL 22.10.2011 Förskjutningar och motstridigheter hör till det mest elementära i Mari Sunnas (f. 1972) måleri. Under ett drygt decennium har hon gjort sig känd som en intuitiv målare med blick för livets ytterligheter. Hon lyckas med det som förefaller näst intill omöjligt, nämligen med att ständigt variera sitt uttryck och ändå alltid behålla det egna konstnärliga språket.

Färgerna är mättade och har sitt ursprung hos naturen. Människogestalten förekommer ofta i målningarna. Då är det inte fråga om porträtt utan snarare om intensiva själstillstånd med vissa utmärkande drag. Trots det abstraherade och fragmentariska karakteriseras gestalterna av en stark närvaro som förenas med integritet. Det gåtfulla är alltid närvarande i Sunnas drömska verk där motsättningar ständigt konfronteras med varandra, som det goda med det onda eller det sköna med det vanställda.

Konstens historia anas i målningarna där symbolistiska element befinner sig i samspråk med stråk ur surrealismens sinnlighet. I Sunnas värld transformeras drömmar och förnimmelser till koncentrerade scener fulla av dolda eller till hälften antydda betydelser.

På utställningen med nya verk på Galerie Anhava accentueras motsatserna ytterligare. Här tycks det vara fråga om inre strider där individen ständigt prövas i relation till sig själv och yttervärlden. Det undermedvetna framstår som drivkraft för scener där groteska skikt av fördärv hotar att bli förkvävande. Dessa kan ha sitt upphov i det egna sinnet eller i förledande spänningar utifrån. För människan återstår att värja sig eller att gå förlorad. En av de mera drastiska litterära analogierna är känd i form av Oscar Wildes Dorian Gray som inte hade själsstyrka nog och bittert fick erfara konsekvenserna.

Riktigt så entydig ter sig dock inte tillvaron för Sunna. Hon återger det fragila och sårbara hos människan men behåller sitt oberoende genom att förundras i stället för att definiera eller bestämma. Det smärtsamma balanseras av det mera förtröstansfulla i målningar där det harmoniska och oskuldsfulla återspeglas. Framför allt utmärker sig ett litet ljust ansikte som nätt och jämnt kan skönjas mot bakgrunden. Här fångas på ett sublimt sätt en ytterst vemodig blick fylld av koncentration och tidlös begrundan.

I övrigt ses en del målningar med mer eller mindre tydliga erotiska undertoner. I dem blir fragmenten återgivna på ett sätt som refererar till det verklighetsfrämmande hos surrealismen. Därmed ansluter de sig så till den eftertanke och de kval som utgör det bärande temat för Sunnas tankeväckande utställning.