HBL 19.10.2019 Reflektion och koncentration är någonting som sedan länge är främmande i dagens värld, så även inom konsten. Bland spektakel och moderiktiga ytliga uttryck är det sällan möjligt att möta det som tidigare förenade tänkare och konstnärer, nämligen stillsamt iakttagande. Det har dock alltid utmärkt Ilmari Grytas fåmälda konstnärliga uttryck. Han är en skulptör som förutom ypperligt kunnande i det materiellt taktila ständigt tycks observera och försöka förstå den mänskliga tillvarons fina nyanser, också i relation till naturen.

Grytas återhållsamma konst undflyr provokationer och snabba skiften. I stället är det fråga om minimalistiskt harmoniska verk som bereder rum för filosofiskt märkta betraktelser över människans och naturens villkor. 

Grytas utgångspunkt i den nya utställningen är det forntida begreppet polis, stadsstaten i antikens Grekland. Han närmar sig begreppet ur ett vidare perspektiv, genom att söka paralleller mellan människans och naturens beteende. I djurens och växternas rike råder det en förutbestämd symmetri och ordning som i den mänskliga variationen innebär stadsplaner, institutioner och arkitektur. Människan försöker så efterlikna den organiska världens komplexa system där kaos bereder rum för en självfallen ordning. 

I detta slags system konfronteras alltid det individuella med det kollektiva. Den dynamiken uppenbaras i binas invecklade tillvaro som Gryta gjort till sitt ämne. Han har fördjupat sig i bisamhällen genom att själv bygga bikupor och studera binas beteende. Bin och kuporna har flyttats till en skogsdunge där Grytas biodlare skulpterad i trä höljer dem i sitt kolossala omfång. Nu har studierna dokumenterats och bikuporna fortsatt sin färd för att bli till en installation i funktionalismens tecken. I mondriansk anda binds binas strävan samman med människans moderna försök till effektiv och estetiskt ren harmoni. De rektangulära träramarnas strama symmetri bildar en värdig bakgrund för skeenden i fotografierna och den förklarande texten. Helt i enlighet med funktionalismens principer har ramarna en gång utgjort säten för bin och kan dessutom ännu återanvändas.

Ett annat slag av återanvändning är det fråga om i verk där organiska fragment som vingar av döda bin eller propolis, bikitt, använts som stoff i avskalade bilder. Symboliken kulmineras i ett verk med ett enda maskrosfrö, ett konkret exempel på naturens oöverträffbara strukturella skönhet. Och också ett exempel på det fragilas ordnade styrka. 

Betecknande för de många betydelseskikten i Grytas konceptuella verk är ett porträtt på Elzéard Bouffier, protagonisten i Jean Gionos bok Mannen som planterade träd. Porträttet har förverkligats av långa rader ekollon i gips. Varje liten detalj i verket motiveras av att personens existens inte kan definieras. Efter sin egen logik baserar Gryta porträttet på personens goda gärningar, i detta fall planterandet av träd. Med samma omsorg som trädplanteraren har Gryta gjutit de små ekollonen i gips för att sedan välja de mest lyckade att planteras i verket. På så sätt blir Grytas begreppsliga gest en hyllning till bokens idé genom att upprepa gärningen i en form som förutom att symbolisera upptakten till ett blivande organiskt liv även bär spår efter människans vardagliga gärning.

Livets två motsatta sidor och deras oumbärlighet för varandra får en vackert meditativ gestaltning i två centrala verk med oavbruten rörelse i fokus. Som många gånger förr uppmärksammar Gryta genom rörelsen den ständiga förändring och strävan efter balans som allt liv utmärks av.