HBL 26.3.2011 Att på ett begripligt sätt försöka fånga Indiens själ är inte lätt. Det är fråga om ett geografiskt kolossalt land med otaliga språk, religioner och folkslag som bildar en kaotisk mångfald av skiftande kulturer. Vid sidan om det traditionella finns där en växande scen för nutidskonst.
I Tennispalatset visas nu en utvidgad version av en utställning som tidigare visats i Kulturhuset i Stockholm. Nitton konstnärer medverkar i utställningen som fokuserar på frågor kring identitet och de förändringar där det förflutna i allt snabbare takt trängs undan av ny teknologi och urban utveckling. Identitetsbegreppet berörs såväl ur en individuell som en kollektiv synvinkel. Ett centralt ämne är kvinnans ställning som här reflekteras över och betraktas ur olika perspektiv. Också mera marginella grupper som hijras, människor som anser sig tillhöra ett slags tredje kön, kommer till tals här.
Här finns stora färggranna installationer och en mängd fotografier. Tonfallet varierar från det sakligt dokumentära till det kitschigt dramatiska. Konstnärerna av vilka ungefär hälften är kvinnor ägnar sig åt var sitt ämne som de fördjupar sig i.
Den äktenskapliga institutionen med sina uråldriga traditioner kommenteras i flera verk. Då arrangerade äktenskap ännu är en självklarhet på många håll i Indien ger det i dagens föränderliga samhälle upphov till nya slags problem. Ett av dessa berörs av Jiten Thukral (f 1976) och Sumir Takra (f 1979) i det till synes lättsamma verket som till det yttre starkt influerats av reklam och populärkultur. En sällsamt kitschig interiör har fyllts med symboler för de mest osannolika föreställningar. Här syns ett otal föremål påmålade med bilder på unga potentiella äkta män. De symboliserar drömmar om äktenskap med utlandsindier.
Männen erhåller betydande hemgifter för att sedan resa i väg med pengarna och lämna kvar sina unga hustrur. Förutom det dystra i kvinnornas sociala situation framträder här det fundamentala problemet: drömmarnas materiella karaktär. Det eftertraktansvärda tycks framför allt definieras av bedrägliga förväntningar kring det yttre i stället för inre egenskaper.
Konsumtion och materialism accentueras ytterligare i flera verk som handlar om avfall. På ett metaforiskt sätt belyser de skillnaderna i människors livsvillkor i ett land där en liten del av befolkningen lever i överflöd medan majoriteten kämpar för sin överlevnad. På avstjälpningsplatserna pågår ständiga aktiviteter med att samla och sälja delar av avfall vilket för många fattiga är den enda möjligheten att försöka försörja sig på.
Mera upprymt går till väga Archana Handes (f 1970) stora pråliga installation som ger råd om den idealiska partnern som man också kan forma imaginärt på en webbsida. Här finns också olika faciliteter för amorösa syften. Hon parodierar de allmänt förekommande äktenskapsannonserna där bestämningar som religion, kast och nyansen av hudfärg är av stor vikt.
Ett sätt att komma bortom det patriarkalt styrda samhällets konventioner är att avstå från allt det jordiska. Så gör de kvinnor, sadhvi, som Sheba Chhachhi (f 1958) dokumenterar i sina fotografier. De manliga asketerna, sadhu, utgör en uråldrig tradition som allt fler kvinnor av varierande skäl vill bli del av. Då föds man på nytt efter dopet i den heliga floden Ganges, befriad av såväl namn, kast, hår som familj. En tillflykt till det andliga som möts med en blandning av respekt och misstänksamhet.
En videoinstallation av Rashmi Kaleka (f 1957) gestaltar på ett poetiskt sätt en urban tillvaro. I filmen vaknar New Delhi till en ny dag. Den disigt blå gryningen på stadens tak ackompanjeras av gatuförsäljarnas rop. Ett ljud som traditionellt hört till städerna i Indien men som nu håller på att städas undan tillsammans med dess upphovsmän.
Internationellt uppmärksammade Nalini Malani (f 1946) har gjort en förtätad videoinstallation som baserar sig på våldsamheter mellan hinduer och muslimer år 2002. Hennes grepp är experimentellt, hon skapar ett slags rörligt collage av skuggspelskaraktär. Bilderna är fragmentariska och framträder cykliskt. Brutalitet och fasa ger sig tillkänna framför allt i ljudvärlden där talarens röst avbryts av förtvivlade skrik och skottljud.
Ett begreppsligt förhållningssätt karakteriserar också Reena Saini Kallats (f 1973) verk. Hon kommenterar i sina installationer kvinnors öden vid stridigheter mellan Indien och Pakistan.
I Anay Manns (f 1974) fotografiska porträtt ses hela skalan av de olika samhällsklasserna i Indien. Han har placerat sina modeller sittande i sin egen omgivning på en och samma stol vilket i det hierarkiska samhället är ett starkt ställningstagande.
Utställningen ger en fräsch inblick i ett samhälle där religiösa mytologier och konventioner av olika slag möter den nya, allt mer urbana verkligheten.