HBL 19.10.2013 Bildkonstakademin har under senare tid drabbats av många missöden beträffande sina fysiska rum. Nu har man öppnat nya utställningsutrymmen, Kuva/Tila, på ca 600 kvadratmeter i en gammal industrifastighet i Rödbergen. De varsamt renoverade ståtliga lokaliteterna består av en stor sal med höga fönster och en övre våning där mindre rum har anpassats för videoverk och installationer.

I den första utställningen får ett knappt tjugotal nuvarande eller nyligen utexaminerade elever visa sina arbeten. Här ses ett tvärsnitt av dagens unga konst där vitt skilda förhållningssätt uppmärksammas. Det trendigt svala och populärkulturellt inspirerade konfronteras med det mera poetiska eller eftertänksamma.

Det senare framstår i Tuuli Saarekas inspirerande monologvideo där hon till hälften bortvänd från kameran reflekterar över ett kommande verk som har att göra med fiskfångst. Ur tankfulla meningar, ibland avbrutna av en lång tystnad, uppstår ett inre samtal som på ett enkelt sätt lyckas fånga något av det mest essentiella för allt slags skapande. Bortom trender och teoretiseringar talar hon om botanisering bland böcker, om verktyg, experiment, tankar och visuella observationer.

I all vardaglighet tangerar hon även mer filosofiska aspekter. På så sätt ger hon uttryck för den stillsamma förundranoch koncentration som i vår samtid är ovanlig men likafullt oumbärlig i strävan efter betydelse.

Som kontrast ses här Reija Meriläinens och Megan Snowes högljudda installation som fokuserar på ytan. Helt i enlighet med dagens överflöd av ljud, rörlig bild och frenetiskt föränderliga skeenden skapar de ett fiktivt skådespel. Inspirationskällan finns i det artificiella utspelet som ständigt pågår i en virtuella världen och bedövar med tomma föreställningar bekanta från reklam.

Den stora salen domineras av två rumsliga verk. Anssi Pulkkinens omfångsrika cirkel gjuten i betong klyver rummet och blir med den svartglänsande ytan ett blickfång som de övriga verken måste förhålla sig till. I verket förenas symboliken med urban estetik.

Ett mera efemärt om än slående sätt att härska uppstår i konstnärstrion Nio/Rautiainen/Toikkas knapps synbara mångfald av strikt samlade tunna linjer. I tre olika färger löper de mellan det stora rummets väggar och tak för att slutligen mötas som en illusorisk pelare. Linjerna drar till sig ljus ochdefinierar överraskande aggressivt rummet på nytt.

I Elina Rantasuos kolmörka lilla rum ackompanjeras skuggornas skiftningar av ett ihärdigt regn. Melankolin är påtaglig i de flyende mörka scenerna som slutar i vaga snyftande andetag.
Betydligt ljusare ter sig stämningen i Elina Tuhkanens eteriska landskap. Det förrädiskt immateriella fängslar genom det ogripbara och tystlåtna.

Ännu mer tystlåten är Nestori Syrjäläs närvaro som endast återstår i orden på väggen. Dem har han uttalat högt vid öppningen då han med personlig inlevelse reflekterat över vikten av dialog.