HBL 2009 Det forna kylförrådet i ändan av Lönnrotsgatan, som år 1999 efter Kain Tappers ursprungliga idé transformerades till galleri Forum Box, firar nu sitt tioårsjubileum. Stället ägs och drivs av konstnärer och har ambitionen att förutom bildkonst också erbjuda varierande slags kulturevenemang av mera tillfällig karaktär. Lokalerna restaurerades varsamt med hjälp av arkitekten Juhani Pallasmaa och fick behålla mycket av sin karaktär. De höga rummen bjuder på en utmärkt miljö för nutidskonst.
I jubileumsutställningen visas verk av en del konstnärer som är medlemmar i andelslaget. Utställningen blir framför allt en hyllning till måleriet. Alla konstnärer har beretts tillräckligt med rum för ett koncentrerat uttryck.
Jukka Mäkeläs tre stora målningar är en fröjd för ögat. Här har ytan splittrats till ett slags mönster där de mörka konturerna omger små abstrakta företeelser i fräscha färger. Målningarna förlänas ett ytterligare djup av de skikt som skapas med hjälp av collagetekniken. De befinner sig i samspråk med Markus Konttinens stora diptyk som likaså utmärks av den fräscha färgskalan och indelningen i fragment. Som kartor av sinnets ljusa utsikter.
Ett mera invecklat uttryck av Vesa-Pekka Rannikko förefaller handla om en konfrontation med modernismens begrepp. Här representeras måleriet av de lösa delar som kan uppfattas såväl som begynnelsen till eller avslutningen av skapandet. De svarta blocken ackompanjeras av etablerad formgivning täckt av en tunn hinna som påminner om aska. Ur detta höjs de svarta blocken på sina piedestaler som besegrare i en strid.
Pekka Kauhanens absurdistiska och svårdefinierbara skulptur tycks gestalta det feminina där bördan balanseras av spår ur asiatiska gudomars magiska kraft. I handen på en av de många armarna ses någonting som liknar en taktpinne. En symbol för yttersta dekadens eller för den dolda tyngden i det kvinnliga? Kraftfull är också Kristiina Uusitalos jättelika målning intill. Den bildar en dramatisk scen där grafiska linjer accentueras av eruptivt rött glitter och hålls samman av mera diskreta toner i svart och grått.
En fridfull drömsk värld öppnar sig i Susanne Gottbergs målningar. I hennes ytterst subtila verk förvandlas den fysiska verkligheten till näst intill andlig. Hennes avskalade gestaltning av hus på träbotten låter en föreställa sig ett avlägset säte för ro. Pauser i form av tomma träytor fullbordar det kontemplativa uttrycket. Diptyken Tidlös, stilla, utan vilja, utan ord fyller mig med en oförställd tillfredsställelse. Verket består av två små trästycken tätt intill varandra höjande sig ur väggen. På den ena har Gottberg tecknat ett knappt skönjbart hus, på den andra syns endast två svagt belysta små fönster. Som två ikoner vidrörda av ett högre väsen.
Tarja Pitkänen-Walter har här gjort en måleriinstallation som sjuder av liv. De klara färgerna har målats på skivor och delvis stänkts på väggen. Illusionen om det fria måleriet uppstår med anledning av den nästan transparenta ytan. Det energiska till trots börjar uttrycket bli maneriskt då hon redan upprepat det flera gånger.
Vid sidan om hennes översvallande färgflöde förefaller Antti Oikarinens ytterst strukturerade och lågmälda randstudier överdrivet svala och konstgjorda. Jukka Korkeila ser världen genom kroppens funktioner, så också här.