HBL 8.11.2008 Det som förenar årets Ars Fennica-kandidater, Maria Duncker, Tea Mäkipää och Seppo Renvall från Finland, Katrina Neiburga från Lettland och Mark Raidpere från Estland, är att de alla är födda på 60- och 70-talet och att de alla gör konst som befinner sig bortom den traditionella indelningen mellan måleri, skulptur och grafik. I övrigt förhåller de sig väldigt olika till världen.
De klassiska omständigheterna i Amos Andersons konstmuseum lämpar sig inte särdeles väl för en objektiv presentation av de nominerade. Betraktaren får leta sig fram genom flera våningar för att bilda sig en uppfattning om de olika konstnärskapen. Det är också svårt att hålla isär de varierande ljuden.
Katrina Neiburga är den av konstnärerna som mest påfallande utnyttjar strömningarna i samtiden. Hennes videoverk förefaller samspela med den i allt större grad ökande önskan att offentligt få bekänna eller blottlägga intima detaljer ur privatlivet. Hon berör också vardagslivet som plötsligt får surrealistiska eller hotfulla inslag. Hennes konst balanserar mellan det ytterst realistiska och det mera distanserat konstruerade. De banala dragen tycks dock dominera.
Den mest originella av konstnärerna, Maria Duncker, har här byggt upp en surrealistisk värld. I hennes arbeten möter sagans element samtiden. Det förgängliga berörs med en gladlynt förtröstan. Hennes lekfulla uttryck är genuint samtidigt som där också kan skönjas samhällskritiska aspekter. Det lättsamma skapar förutsättningar för en befriande vidsynt inställning till livets absurditeter.
Ett postmodernistiskt förhållningssätt utmärker Tea Mäkipääs svulstiga installationer. Hon har utsett sig själv till världens samvete och presenterar en ytterst svartvit syn på tillvaron. Hennes budord på flera språk predikar för en bättre värld på ett sätt som står nära det totalitära. Parallellerna med det absurda i kolonialväldet är också omisskännliga. Högfärd i avsaknad av självironi förenas i hennes verk med ett i övrigt svalt förhållningssätt.
Närheten till den andra förefaller vara av vikt för Mark Raidpere. Hans lågmälda videoverk präglas av en social realism där den lilla människan står i fokus. Samhällsoroligheter samsas i hans verk med vardaglig samvaro.
Livets mångfald i alla dess variationer bildar stoffet i Seppo Renvalls rörliga bilder. Hans poetiska porträtt av modern övergår i ett flöde av minnen, människor och abstrakta bilder som plötsligt ändrar riktning och vänder åter tillbaka. Här visas också ett sammandrag av Renvalls kortfilmer där det avantgardistiska förhållningssättet tydligt framgår. Hans uppmärksamma blick finner betydelsen i de små förnimmelserna och tröttnar aldrig på att undersöka seendets mysterium.
Konst i likhet med tankar låter sig svårligen rangordnas. Den är ogripbar och ständigt föränderlig. Det man kan ta ställning till är omfattningen av uppriktighet och äkta strävan efter ett eget uttryck. i övrigt har varje betraktare sitt eget sätt att förhålla sig till det estetiska. God konst förutsätter en djup begrundan. Förundran inför tillvaron tillsammans med förmågan att iaktta utgör en oumbärlig grund för den.