HBL 19.11.2009 Personliga livsöden går som en röd tråd genom Heta Kuchkas konst. Hennes konstnärliga gärning tycks bestå av att försöka förstå och ge form åt det mänskliga beteendet. Hon började med självporträtt på rörlig bild där hon på ett avväpnande lättsamt och naturligt sätt delade med sig av sina funderingar kring livet som ung kvinna. Såväl kärleksrelationer som mera triviala tillfälligheter har funnit utrymme i hennes verk. Kuchkas styrka är den uppriktiga värme och det engagemang med vilka hon skildrar människor och deras liv. Sedermera har hon börjat intressera sig för mera allvarsamma ämnen som ålderdom och ensamhet.

Kuchka har nyligen återvänt från en residensvistelse i New York och visar nu nya arbeten som hon gjort där. På dem gestaltar hon gamla människors tillvaro ur olika perspektiv. Vardagen har blivit till en stillsam begrundan över det som varit och det som ännu finns kvar. I en videoprojektion sitter två gamla herrar i gemytligt samspråk i den enas hem. Trots den höga åldern och krämporna tycks de vara tillfreds med de rådande omständigheterna. Livet har krympt, de jämför med en viss känsla av tillfredsställelse mängden av olika slags medikament de dagligen behöver. Varje ny dag upplevs som en triumf.

En viljekraftig gammal dam med jättelika glasögon tillbringar sina dagar på soffan i sällskap av sina katter, både de levande och de redan döda. De döda existerar i form av stoftet som damen bevarar i dekorativa plåtburkar. Hon har bestämda åsikter om sin egen jordfästning som hon redan utpressar släkten för att gå med på. Hon vill lämna detta jordiska liv tillsammans med katterna. Motsätter sig släktingarna hennes önskan kommer de att gå miste om arvet.

Förutom videofilmerna visas här fotografier på ljusskåp och teckningar. Fotografierna återger små ödsligt belägna hus, bekanta från amerikanska filmer. Här ses de i mörker, endast delvis belysta av ett dramatiskt ljussken. Stämningen förefaller vara motstridig, den stilla ron möter en vag aning av oro. Det kusligt overkliga kan också ses som en symbol för den isolering och ensamhet som ofta uppstår vid hög ålder.

Teckningarna, ett nytt medium för Kuchka, blir till en eterisk installation där de höjer sig ur väggen. De är ytterst immateriella och återger endast vaga fragment av gamla anletsdrag. Som viskningar av en närvaro som redan håller på att bli till intet. Detta accentueras ytterligare av den sparsamma belysningen.

I studion finns ett videoverk av Kaisu Koski. I den syns en blodstrimma efter blodprovet finna sin väg i strid med tyngdkraften längs kroppens rundningar. Det avskalat surrealistiska skeendet distanseras på så sätt allt längre från den realistiska utgångspunkten.