HBL 13.9.2008 Vad är det människans väsen består av? Hur formas karaktärens olika skikt? Dessa är frågor som intresserar Jaakko Karhunen. Han har till skillnad från det konventionella sättet att endast visa sin konst bestämt sig att också själv fysiskt flytta in i galleriet för den tid utställningen pågår. För att göra det bekvämt för sig har han tagit med sig en del av sitt eget bohag.
Han lever här omgiven av långa rader små tavlor där livets mångfald gestaltas. De små verken består av collage likaväl som av teckningar och målningar. De blir ett slags medvetandets miniatyrer där tankens vägar utforskas såväl genom politiska kommentarer som genom referenser till gångna tider eller populärkulturen. Mytologin och scenens värld förenar sig här med mera vardagliga fenomen. De fragmentariska anteckningarna ger uttryck för ett inre kaos där förundran inför tillvaron blandas med en strävan efter det meningsfulla. Vari består det essentiella och hur finner man det?
På annat håll möter man ett kalt rum där möblemanget utgörs av en ensam tv–apparat med en länstol framför sig i ett hörn. I andra ändan av rummet finns en liten radio med rikskanalens program. Från väggen blickar en jättelik gestalt återgiven i svart med vita konturer, en mansfigur vars existens tycks ha reducerats till tanken. Dess kval anas i de svarta böljande lågorna mannen svävar över. I tv:n är elementen likaledes få, en ensam ung man syns på en grön kulle där han tafatt söker bygga en drake. Han försöker ihärdigt få draken att flyga, utan någon större framgång. Efter ändlösa försök höjer sig äntligen draken och ger sig ut på eleganta piruetter i luften. Glädjen är uppenbar, man riktigt känner förtjusningen i det viktlösa och tillfredsställelsen över friheten.
Analogin till detta finns i galleriets hjärta där ett rött ljus lyser ur mörkret bakom en bild av några fåglar. På väggen uppmanas man på finska och engelska att lära känna sig själv. Trots det slitna i uttrycket är det just detta som tycks vara så problematiskt, att ur mängden av erfarenheter och intryck hitta fram till sitt eget jag och att samtidigt låta tanken fara obundet. Karhunen förefaller i varje fall ägna sig åt ett genuint försök.