HBL 2.9.2006 I Amos Andersons konstmuseum ägnas den traditionella festspelsutställningen det här året fotografen Jyrki Parantainens nyare arbeten. Av titeln Drömmar och besvikelser finner man genast något av det karakteristiska för denna bildvärld, nämligen just besvikelser. Han förefaller intressera sig för förödelsen både vad gäller människorelationer och omgivningen.
Parantainen har tidigare under lång tid gjort sig känd för att på ett dramatiskt sätt gestalta eld. Hans iscensatta eldsvådor har blivit till stora färgfoton där både fördärvet och tjusningen varit närvarande. Förutom att de också estetiskt har varit tilltalande har de gett uttryck för en passion till ämnet.
Det är vad som saknas i den nu aktuella utställningen. Parantainen presenterar här stora glänsande färgfoton där det smugit sig in människor till skillnad från hans tidigare verk. Förutom avbildningen av enskilda personer blir det centrala här ett stort fotografi i två delar där gästerna inte verkar överdrivet intresserade av varandras sällskap. Stämningen är matt och utmärks av ett slags passiv oberördhet, personerna i bilden är försjunkna i sina egna funderingar. Parantainen har gett sig in på att försöka strukturera tillvaron med hjälp av linjer i bilderna. Linjerna följs i många fall av en mängd varierande begrepp i form av ord eller koder. De förefaller inte vara till stor hjälp för de i bilderna förekommande människorna som snarare tycks ha förlorat greppet om både omvärlden och varandra.
Parantainens hjälpande hand ter sig resultera i motsatt verkan när den redan invecklade tillvaron ytterligare kompliceras av de mest diffusa begrepp han förlänat bilderna. Förutom att hans markeringar kränker integriteten för de in ett aggressivt inslag i uttrycket. Detta kommer särdeles fram i ett foto där en ung kvinna hamrats full med spikar på vilka en massa trådar är fästade.
Det absurda och motstridiga fortlever även i Parantainens behandling av grafiska blad ur romantikens värld där han satt in sina trådar som ett slags besynnerliga kommentarer till skeenden i bilderna. Det är som om kommentarerna skulle ytterligare uppmuntra det ofta redan dramatiskt våldsamt skildrade händelseförloppet. Och där trådarna saknas har ytan fogats skador av varierande slag som om den blivit sargad.
Utställningens ljuspunkt även i ordets riktiga bemärkelse består av ljusinstallationen ich habe genug. Så heter även Bachs kantat där det reflekteras över befrielsen hos förgängligheten. Parantainen gestaltar tanken på ett minimalistiskt sätt genom en jättelik kvadrat på väggen där hundratals små rektanglar uttrycker de separata orden för att till sist förenas i mitten. Något av det i övrigt frånvarande engagemanget och passionen skymtar fram här. Hur man sedan tolkar själva meningen ich habe genug får kanske framtiden visa.
Paradoxen med Jyrki Parantainens utställning är påfallande. Den tekniska fulländningen och den dekorativa ståtligheten bildar en besynnerlig kontrast mot det oberörda i uttrycket likaväl som mot det dystra utanförskapet.