HBL 15.6.2019 Stillsam observation och begrundan har under tre årtionden utgjort grunden för Susanne Gottbergs känsliga måleri. Hon har gjort sig känd för avskalade bildbetraktelser där rum, såväl i fysisk som själslig bemärkelse har funnits i fokus. De har uppstått i varierande perspektiv och har kanske haft sin utgångspunkt i verkligheten men ändå transformerats till någonting annat. Med andra ord till förskjutningar där det verkliga finns kvar men ändrar karaktär och distanseras genom vaga ändringar och återspeglingar i hennes ofta seriella verk. Gottberg har under lång tid målat på trä vilket förlänar målningarna en ytterligare utsträckning genom de synliga ådrorna. Tunna färgskikt får motivet att försiktigt träda fram bara för att återigen vara på väg att fly undan i sin ängslan för alltför närgången tydning. Träets ådror är även behjälpliga i att bevara den integritet som alltid har varit utmärkande för Gottbergs försynta uttryck. Samtidigt står de för det organiskt föränderliga i hennes för övrigt besinningsfulla konstnärliga språk.
Gottbergs konst bär influenser av konstens traditioner, i synnerhet av renässansens ljus- och färgbehandling samt tanken på geometriska idealformer. Ett annat utmärkande drag för hennes måleri är motivens fragmentariska väsen. Arkitektoniska detaljer eller delar av draperingar bortom sitt ursprungliga sammanhang förekommer ofta i hennes målningar. Hon har heller inga farhågor inför tomhet, pauser och tystnad har en avgörande roll i hennes konstnärliga värld. Detta tillsammans med ytterst diskreta referenser och frånvaron av förklaringar gör att hennes verk stundtals kan karakteriseras som konceptuellt färgade.
I den delvis retrospektiva utställningen på Helsingfors Konsthall visas Gottbergs målningar från 2010-talet. De olika faserna presenteras inte kronologiskt utan utgör en till synes slumpmässig helhet. Då även hängningen är alltför tät utan de pauser som med tanke på Gottbergs lyriska uttryck skulle varit synnerligen behövliga uppstår frågan: varför?
En serie verk med titeln Objekt från tidigt 2010-tal fokuserar på draperingar och geometriska mönster i vardagliga miljöer. Det vardagliga till trots uppenbarar sig känslan av näst intill sakrala stämningar, till stor del som en följd av en oförklarlig närvaro som är tydligt förnimbar. Den uppstår ur Gottbergs ypperliga förmåga att gestalta rum med hjälp av ljus och tomhet.
Gottbergs konst genomgick en drastisk förändring i mitten av decenniet då hon övergav de gåtfulla och förtätade betraktelserna och började i stället ägna sig åt konkreta föremål i form av dryckeskärl i glas. I början var de ännu starkt abstraherade och präglades av ett surrealistiskt inspirerat överdrivet format. Det gjorde att fokus ännu låg på målandets idé och det transparenta, på ljusets fall och de näst intill oskönjbara återspeglingarna. Hon tog dock steget vidare och glasen antog formen av konkret neutrala föremål som bildar standard i restauranger och caféer. Också färgskalan blev sedermera eruptiv i jämförelse med hennes tidigare sobra kolorit. De bjärta färgerna tillsammans med den tydligt definierade och upprepade formen målad på duk framhävde det fysiskt konkreta och alldagliga som ersatte den för Gottberg karakteristiska magin kring det svårdefinierade och ogripbara. I ett par kolossala målningar med högar av glas tycks dock det mera abstraherade och själva idén återigen kunna skönjas.
Målningarna av glas dominerar nu utställningen, också för att de placerats med jämna mellanrum mitt bland de övriga teman. Skillnaden är påtaglig, det är som om Gottberg beslutat sig för att överge det andligt och konceptuellt märkta och i stället för det inåtvända ta steget till dagens kollektiva och konkreta vardag.
Detta blir beklagansvärt uppenbart i en jättelik måleriinstallation som Gottberg förverkligat tillsammans med skulptören Markus Kåhre. Den närvaro som Gottberg tidigare skapat i sina svårförklarliga rum och detaljer fyllda av tystnad och tomhet är här ett minne blott. Banala människogestalter i stela tablåer blir en direkt spegelbild av allt det vi ständigt omges av i den nutida hektiska och ytligt materiella kulturen. I ett par av målningarna uteblir dock människorna och genast uppstår det stråk av Gottbergs magiska förmåga att skildra ljus och närvaro, fjärran från trivial övertydlighet.