HBL 25.7.2008
I den nutida konstvärlden händer det nu till skillnad från förr ofta att konstnären väljer uttrycksmedel i enlighet med tankens karaktär. Så långt är allt väl. Förutsättningen för det slags frihet är dock att det just finns en tanke, ett genomtänkt ämne. Det här är någonting som lyser med sin frånvaro när Rosa Liksom överger sin glatt anarkistiska bildvärld för att försöka sig på rörlig bild.
Liksom har här, med hjälp av Kari Pullinen, filmat den finländska naturen under de fyra årstiderna. I de idylliska miljöerna vandrar besynnerliga figurer utklädda till muslimska kvinnor, höljda av den blå burkhan. De vandrar planlöst omkring, förenas ibland för att i följande stund återigen gå skilda vägar, alltmedan naturen skiftar karaktär. På det ytliga planet är influenser ur iranska Shirin Neshats filmer uppenbara, i form av det rent estetiska. Neshat har dock sitt urspung i Iran och är således väl bevandrad i den muslimska kulturen. Hennes filmer har ett seriöst innehåll där hon reflekterar såväl över kvinnans ställning som över samhällsfrågor i övrigt.
Liksom däremot ser ingenting annat än det tilltalande i den blå färgen och i de i vinden böljande slöjorna. Dessa har hon låtit fraktas från Afghanistan för kostymeringen av sina skådespelare. Att på detta ytliga sätt ge sken av att fokusera på ett mångfacetterat kulturellt fenomen förekommer beklagligt nog allt oftare i våra dagar. I brist på eget tänkande eller med strävan efter befängd provokation inbillar man sig kunna få ihop en helhet ur vitt skilda främmande element, utan vare sig kunskap eller eftertanke.
Till skillnad från detta ihåliga experiment är Liksoms målningar genuina. Hennes personliga bildspråk består av säregna små skepnader ur fantasins värld. Blommor och träd är stiliserade och erbjuder tillsammans med de grälla färgerna scener där det ornamentala är påfallande. De små figurerna i sina egendomliga huvudbonader förefaller ägna sig åt ett slags ritualer med spår från medeltiden.
I en av målningarna avbildar Liksom begreppsliga former där just burkhan kan anas i de kantiga linjerna. De ackompanjeras av naivt tecknade, färggranna frökapslar som för tanken till den afghanska naturen. I jämförelse med filmens långsökta estetik skapas här paralleller som med anledning av det jämbördigt icke-verkliga blir till en harmonisk tankeväckande helhet.