HBL 7.12.2013 Det är inte enkelt att med ord beskriva Mari Sunnas egenartade uttryck. Hennes måleri präglas av paradoxer, det är ytterst rättframt samtidigt som det alltid behåller sin starka integritet.
Det ångestfyllda och groteska skildras obarmhärtigt genom en närvaro som sist och slutligen distanseras och vänds inåt. Det dolda andas och lever sitt eget liv bortom vardagens definitioner.

På så sätt återger hon intuitivt själstillstånd fyllda av motstridigheter. Det undermedvetna finns ständigt närvarande och kommer till uttryck i flyende former som inte riktigt kan definieras. Det som påminner om mänsklig gestalt eller ansikte tycks snarare ha tillkommit som spår efter skiftande känslostämningar och deras verkningar. En oupphörlig förundran och strävan efter det ogripbara uppenbarar sig i skikt som varierar från det dystert tröstlösa till det diskret livade.

Till följd av det intuitiva förhållningssättet förändras Sunnas måleri i cykler samtidigt som det mest elementära, den känsligt säkra penselföringen och gåtan alltid återstår. Det gåtfulla finns nu till stor del kring mångfalden av olika slags öppningar. De kan uppenbara sig som tomrum eller anta former där intrycket varierar ända från det stumt förundrade till det vagt sinnliga.
Tolkningen förblir öppen men styrs av intensiteten i Sunnas färgbehandling.

I de nya målningarna har hennes subtila färgskala med mjuka nyanser ur naturen förvandlats till bjärta toner, ofta i rena komplementfärger. Det ger upphov till ett nytt slags beslutsamhet där form och färg förenas i mer bestämda drag. Till skillnad från tidigare domineras målningarna av distinkta former med influenser såväl från barockens böjda ornament som tecknade serier.

Egendomliga figurer i alarmerande färger möts i någonting som påminner om lättnadens ritual. Helheten med målningar i olika format påminner om ett dansande karnevalståg där förvridet surrealistiska gestalter märkta av försynt glädje förvånat tittar fram.

Stundtals är det fråga om lösa brottstycken som får sin innebörd ur sammanhanget och blir delar i ett rytmiskt utspel. De får sällskap av skeenden där antydan av rörelse samtidigt tycks befinna sig innanför och utanför. Det uppspelta till trots döljs här som alltid förskjutningar med outgrundliga mörkare toner.