HBL 20.11.2010
Konst som baserar sig på geometriska former kan ses som ett slags försök till att kristallisera tillvaron. Ofta innebär det strängt styrda former som sluter sig samman och vädjar framför allt till intellektet. Så har det varit med många konstruktivister som i just formen har funnit medel till att utesluta det oväsentliga. Samtidigt tycks de drivas av viljan att skapa ordning på det kaos som livet till en stor del består av.

Matti Kujasalo (f.1946) har under fyrtio år arbetat med måleri där geometrin utgör grunden men där det fragmentariska och seriella befinner sig i fokus. Han har skapat sig ett originellt och igenkännbart konstnärligt språk som genom upprepningen förenar de små beståndsdelarna till mångfacetterade helheter. Till skillnad från det statiskt geometriska har han nämligen förmågan att förläna sitt till synes strikta stoff en känsla av rytm och inre dramatik.

Kujasalos abstrakta konstruktivistiska uttryck har med anledning av det systematiskt fragmenterade en tydlig släktskap med optisk konst. Han distanserar sig dock från den traditionen genom att intentionen inte är de uttalade illusoriska bedrägerierna som ögat i op-konst utsätts för. I stället för dessa måleriska spektakel och kraftigt styrda intryck ägnar sig Kujasalo åt mera poetiska yttringar. Hans streck och kantiga former bildar luftiga fält där tätheten varierar. Det symmetriska har förbytts mot en otalig mängd självständiga komponenter som ordnar sig i klungor. Dessa klungor har sin egen logik ur vilken det uppstår förtrollade föreställningar.

Målningarnas ofta runda form accentuerar ytterligare känslan av rytmiska fragment ur en större rymd. Ibland använder han sig av ett slags rutmönster där de tunna linjerna fungerar som bas för kompositionen. Även då bryter han det i övrigt grafiska uttrycket med de små konkreta förtätningarna av färg som skapar spänningar av skiftande intensitet..

I sin nya utställning visar Kujasalo målningar gjorda under de senaste fem åren. Efter att under lång tid ha hållit sig främst till det svartvita har han nu åter vidgat sin palett. Det gör han framför allt på ett återhållsamt sätt med horisontala ränder. Detta ytterst minimalistiska grepp utmärks av en koncentration som är karakteristisk för honom. Färgnyanserna är förfinade och i många fall knappt urskiljbara från varandra. På så sätt är de nya målningarna inte lika omedelbara som tidigare utan utmärks av ett slags förnämlig gåtfullhet. Sett från närmare håll uppdagas överraskande skiftningar som tillsammans med ytans varierande grad av lyster ger upphov till omväxlande iakttagelser.

I en serie små målningar med smala ränder accentueras den distinkta harmonin av en tilltalande kontinuitet. I övrigt bekräftar helheten ännu en gång Kujasalos ypperliga förmåga att hålla sig till det avskalade samtidigt som han också kan förnya sitt uttryck.
I samband med utställningen har publicerats ett digert verk med en förträfflig presentation av Kujasalos konst och med texter av Ina Prinz, Harald Kunde, Leonhard Lapin och Martti Anhava.