HBL 25.7.2006 Det finns många sätt att reflektera över varat. Konceptkonsten baserar sig av tradition på idéer och tankegångar som man sedan ofta på ett minimalistiskt sätt för samman till ett slags kärna. Att ägna sig åt dylikt konstnärligt arbete förutsätter ett öppet sinne och en förmåga att analytiskt förena känsla och förnimmelse med intellekt. Det är detta Jussi Heikkiläs utställning på galleri Ama i Åbo rör sig om. Heikkilä är en konstnär med stark anknytning till naturen. Han är fågelskådare och naturobservatör som under sina vandringar dessutom har öga för större helheter.

Utgångspunkten för Heikkiläs arbete, naturen och människan, är en lika fundamental som outsinlig tillgång. Sedan gäller det sättet att förhålla sig till sitt ämne. Naturen bjuder på substans som kan ses från olika håll. Heikkiläs stora intresse för fåglar ger hos honom upphov till fragmentariska tankegångar som någonstans ändå möts. De kan bestå av konstruktionen för en fågelbo eller av ett försök till att i drömmen få syn på en pilgrimsfalk. Det sistnämnda arbetet består av en dunkudde hängande i luften där texten gestaltar själva försöket. På det sättet leds betraktaren in i föreställningen av drömmen där allt är möjligt.

I ett annat arbete har Heikkilä efter en skugga i en av von Wrights målningar skapat en fristående siluett av två fåglar. Det blir som om man ur en förgången värld skulle ha förflyttat ett fragment som i vår värld får en ny innebörd. I stället för hur det görs i den gamla målningen gestaltas fåglarna här mera som en föreställning. Någonting som man mer anar än ser.

I den konceptuella världen är titlarna av stor vikt. De ofta abstrakta föremålen väcker hos betraktaren olika föreställningar som genom titlarna får en mera bestämd riktning efter konstnärens tankar. Genom referenserna bildas ett slags fri färd som för olika människor ter sig annorlunda. Det värdefulla består just av det fria. Det blir som ett slags förslag på att reflektera på ett annorlunda sätt.

Ett gott exempel här är Interiören där innandömet av en färglåda blivit till en skulptur. De öppnade delarna bildar en träyta där spåren efter färgpennorna dröjer sig kvar. Förutom att vara estetiskt tilltalande för arbetet tanken till en förfluten tid som alltid på ett eller annat sätt lämnar spår efter sig.
Heikkilä deklarerar helt öppet naturens övervälde över människan. Det kan upplevas till exempel i arbetet som gestaltar ett försök att skriva ner noterna till en viss fågels läten. En upp- och nedvänd fågelbur får tjäna som en papperskorg åt alla de misslyckade försöken.

Heikkilä ger också luft åt ett nytt sätt att se på Anthony Gormleys jättelika skulptur Angel of the North. Det gör han genom att ändra skalan till det mikroskopiska och att införa en liten insekt som ett slags alternativ till människan som bedömningsgrund.
Inte heller litteraturen är honom främmande. Den kommenterar han på ett sätt som låter oss ana sökandet efter det kontemplativa och efter balansen mellan människan och naturen.