HBL 14.1.2012 Vardagen och det processartade har under den senaste tiden blivit en bestående del av konsten. Beträffande skulptur innebär det att den heroiska och kompakta formen sedan länge har ersatts av en fragmenterad mångfald.

Nora Tapper (f. 1961) har en ypperlig känsla för materia, i hennes fall ofta ohyvlat trä. Hon har länge arbetat i stort format, med referenser till gåtfullt avskalade arkitektoniska element. Nu har hon tagit ett steg längre. Hennes verk bildar en sparsam helhet där tydliga likheter med byggkonstruktioner är i fokus. Samtidigt är det fråga om skulptur som i modernistisk anda befinner sig i samspråk med rummets arkitektur. Ribbor och spånskivor bildar tillsammans med plastskynken stoffet till hennes rumsliga verk.

De tycks vid första anblicken ge uttryck för det konkreta och vardagliga, men där bedrar oss skenet. I stället gestaltas här olika slags stämningar som snarare för tanken till sinnestillstånd. Tapper lyckas transformera det prosaiska materialet till medel för den magi som uppstår ur förskjutningar. Det som ser ut som byggställningar blir ett skal till ytterst smala öppna rum med ett förvridet perspektiv. Inuti finns fragment av snäva gångar med mörka tapetserade väggar där det geometriska mönstret ytterligare accentuerar känslan av ett annat perspektiv med en hägrande skenbar verklighet. De yttre ribbornas placering och riktning ger upphov till en stark känsla av rörelse. Som en metafor för den flyktighet som karakteriserar de varierande sinnesstämningarna.

Stämningar uppstår också i de två andra installationerna. En av galleriets pelare omges av byggplast i en föreställning om dimma. I det översta rummet finns ytterligare ett verk i flera delar där dröm och verklighet smälter samman. Det vardagliga strama skalet lyses upp av ett inbjudande varmt skimmer ur de rödmålade väggarna inuti. Man befinner sig samtidigt innanför och utanför. Också här lämnas tolkningen helt öppen och bereder rum för en emotionell erinran om tillfredsställelse och förtröstan.

En höjdpunkt, också i bokstavlig mening, är två på sina håll uppflugna skulpturer långt uppe på väggen. De kvadratiskt snedvridna formerna hörsammar rummets arkitektur och tycks helt naturligt uppstå ur väggen. De förefaller omge en mystiskt svart öppning med varken början eller slut. Här uppenbarar sig så en existentiell förundran som påminner om den från indisk-brittiska Anish Kapoors forna storhetsdagar.