HBL 27.1.2007 Johan Scotts tema för en ny serie målningar på Galerie Anhava tangerar antikens värld. Han kallar hela utställningen Narcissus och refererar därmed till myten om ynglingen som förälskar sig i sin egen spegelbild. Historien härrör ur Ovidius Metamorfoser och har sedermera flitigt reflekterats över i såväl litteraturen som i bildkonsten. Scotts utgångspunkt är den barocka mästaren Caravaggios målning Narcissus där ynglingen avbildats böjd över källan. Av det ursprungliga konstverkets kontemplativa koncentration återstår efter Scotts behandling enbart det mest ytliga, själva den yttre formen med konturerna. Hans intresse för det filosofiska eller för tragedin kring fenomenet överdriven självbeundran är till synes obefintlig.
Man kan förundra sig över det meningsfulla i att på det här sättet ge sken av att kommentera ett konstverk med ett existentiellt tema för att sedan endast koncentrera sig på ytan. Det kan å andra sidan väcka ett visst intresse som ett tecken på det narcissistiska i den postmoderna konsten där kommentarer på det förflutna ofta erbjuds och tas emot på djupaste allvar trots det bristande intresset för innebörden och betydelser.
Målningarna i utställningen är alla kvadratiska och lika stora. I övrigt går Johan Scott explosionsartat tillväga. Han splittrar och abstraherar sitt motiv mot det oigenkännliga. Färgerna är expressivt bjärta med starka kontraster. Den söndriga formen bidrar till det oroliga uttrycket. Här får scenen ofta en aggressiv karaktär genom de mörka hotfulla konturerna tillsammans med bakgrundens brokiga karaktär. Upprepningen av samma motiv förenad med konturernas kantiga linjer skär scenen i fragment och för tanken tillsammans med det kaotiska skeendet till seriernas värld. Våra dagars förvirrade oro är omisskännlig.
Det enda undantaget utgörs av den övervägande röda målningen. Här är plötsligt stilen en helt annan, motivet smälter mjukt in i bakgrunden och glöden är påtaglig. De nästan kalligrafiska linjerna i förgrunden har en orientalisk prägel som tillsammans med det lena utförandet skapar ett uttryck av harmoni. Är detta förordet eller epilogen?