HBL 31.5.2014 Det svårgripbara och undflyende utmärker Shoji Katos konceptuella förhållningssätt. Han befinner sig i en ständig dialog med verkligheten som han ur sina utgångspunkter fördelar i fragment och återskapar i en behärskat sublimerad form. Observationer kring de mest skilda fenomen dekonstrueras enligt hans egna metoder. De är analytiska och förverkligade med största precision. Resultatet blir ett eget mikrokosmos fyllt av eteriskt gestaltade förtätningar.
På sitt lågmälda sätt väcker Kato med sina betraktelser en åtrå till den stilla skönhet som påminner om matematisk harmoni.

Nu är hans centrala ämne guld i dess olika faser, ända från geologiska fynd till bearbetade kitschiga ringar med namn. Ringarna hänger i tunna guldkedjor från taket och förekommer också i två fotografier där ringar med samma namn porträtteras hos två olika personer.

I det lilla vitrinskåpet ses variationer av guld inlånade från Naturhistoriska museet, noggrant märkta och presenterade på deras systematiska sätt. Guldstoft i ett litet glasrör ter sig som ett av naturens under och representerar på ett finstämt sätt guldets idé i motsats till ringarna som står för föreställningar kring ägande och artificiella bekräftelser.

I två avskalade målningar i vattenfärg får guldet en ytterligare utsträckning. Bilderna är till synes varandras spegelbilder och symboliserar sålunda de motsättningar som allt varande karakteriseras av. Som ett slags imaginära kartor ger de uttryck för koncentrerade betydelser i form av knappt antydbara strängt geometriska element i olika färger.
Bland dem förekommer också stråk av guld, framför allt som flyktiga linjer vars funktion tycks vara att föra samman vitt skilda företeelser. Det rumsliga uttrycket blir en påminnelse om den föränderlighet och flyktighet som trots det skenbart ordnade alltid råder.

Allt det övriga binds samman av två projektioner på väggen i var sin ända av rummet. Det som först ser ut som ett vagt om än stramt rutmönster av ljus väcks obemärkt till liv av stilla förskjutningar. De sköljer in som försynta vågor av dimma för att återigen tyst fly undan. Detta slags diskreta och samtidigt ofrånkomliga skeende illustrerar väl nödvändigheten i balansen mellan förnuft och intuition.