HBL 11.2.2012 Stillsam poesi med abstrakta former karakteriserar fotografen Timo Kelarantas (f. 1951) konstnärliga skapande. Med undantag för några tidiga porträtt lyser människan med sin frånvaro i hans fotografier. Fotografins realistiska och dokumentära konventioner förefaller vara honom främmande. Sedan tidigt åttiotal har han i stället komponerat sin egen värld där form och ljus står i fokus. I den finns många paralleller med minimalismen och dess upprepning av geometriska monokroma former. Formerna återger han på ett sätt som dels tyder på intuition, dels tycks vara resultatet av noggrann uppläggning. Kelaranta är en eftertänksam sökare som observerar omgivningen och intresserar sig för små fragment som blir beståndsdelar i avskalade rum bortom vardagens definitioner.
Den retrospektiva utställningen bjuder på en mängd fotoserier av vilka en hel del härrör från senaste år. Trots det sparsamma förhållningssättet och skärpan i abstraherade former finns här en stor variation. Kelaranta är en renodlad estetiker vars uttryck domineras av det ytterst eleganta och sofistikerade. Stundtals riskerar formen att till den grad bli ett självändamål att den inte lyckas bli annat än just form. Detta syns framför allt i serien The Strikes (2010) där kompositionen förefaller vara en alltför utnött upprepning av de modernistiska målarnas grepp. Bilderna saknar den intimitet och egenart som i övrigt utmärker Kelarantas konstnärliga språk.
Ibland ersätts formalismen av vaga stråk av surrealism och många av bilderna utmärks av den magi som uppstår ur en förtätad men svårförklarlig närvaro. Denna närvaro kommer starkast till uttryck i serien Aulille (2011) där de näst intill runda formerna fjäderlätt tycks sväva mot bakgrunden.
På grund av ljusets skiftningar och de knappt skönjbara förskjutningarna i den i övrigt fulländade, aningen rundade formen blir de till synes okomplicerade bilderna en glödande hyllning till sinnlighet. Samtidigt inbjuder de paradoxalt nog också till kontemplation inför det förgängligt immateriella.
Även det grafiska har sökt sig in i Kelarantas bilder. Då är det fråga om slingrande linjer som fritt sluter sig om varandra eller också ordnar in sig till olika slags härvor. Den fragila svarta linjen i tomma intet illustrerar livets mångfald i möte med tillfälligheter och framstår som metafor för existentiella tankegångar.
Ett annorlunda grafiskt språk utmärker bilderna där den stilla vattenytan bryts av gåtfulla svarta fält. Resultatet är måleriskt och påminner om mobila skulpturer samtidigt som det uppstår referenser till tomhet som är av stor vikt i filosofiska sammanhang. Vid sidan om all immateriell förfining finns här en serie bilder med helt andra stämningar. Tunga stenblock i enslig tomhet och en bädd till hälften höljd i dunkel låter en ana något av det rent fysiskt smärtsamma och svårmodiga.
På museet visas samtidigt en utställning av Karl-Gustav Roos (1937-1976) dokumentära fotografier från 1950- och 60-talet. I de svartvita bilderna återspeglas Roos starka samhällsengagemang. Han skildrar med värme vardagliga scener såväl på Sicilien som i Helsingfors och andra städer. Verkligheten visas ur olika perspektiv och in i skönheten smyger medvetandet om sociala orättvisor. I katalogen finns förutom bilder också texter av Maria Faarinen, Matts Roos och Jörn Donner.