HBL 2.7.2009 Fläkten från det förflutna tycks vara det som förenar de fyra holländska konstnärerna, Harold de Bree, Arianne Oltahaar, Marjolijn van der Meij och Thom Vink i utställningen på Forum Box. De flesta av verken innebär en blick tillbaka i tiden. De har också hängts på ett sätt som gör att det inte genast blir klart vem som gjort vad. Ändå känns helheten enhetlig, kanske just för att alla konstnärer på sitt sätt flyr undan vår egen tid.

I Oltahaars stora videoprojektion får man ta del av en vemodig tågresa där det tomma tåget enträget och utan uppehåll rör sig genom växlande landskap. Dagen förbyts till natt och morgonen gryr utan att en enda passagerare syns till. Den tomma vagnen i olika ålderdomligt stiliga skepnader förefaller lämnad fullständigt öde. Ett gripande uttryck för melankoli och tidens gång. Små miniatyrer av glömda rum intill, i form av tittskåp i grälla färger, erbjuder ett annat perspektiv på ämnet.

Thom Vink söker i sina teckningar i olika variationer strukturera och karakterisera fragment ur verkligheten. Figurerna förefaller tagna ur gamla illustrationer för vetenskapens rön. Lösgjorda ur sitt sammanhang blir de till abstrakta verk där mångfalden gestaltas på ett eteriskt sätt genom upprepningar och mönster.
Hans avskalade videoverk i litet format är i all sin skönhet ett uttryck för det mera immateriellt emotionella där aggressionen döljs i den allt intensivare rytmen.

Det aggressiva och hotfulla kommer mera direkt fram i de Brees verk intill. Hans konstruktioner i form av antenner och andra tekniska hjälpmedel gestaltar en värld av dystra hemligheter. Ur en gammal radiosändare i en läderväska på golvet hörs ljud brutna av ett ständigt brus som för tanken till kontroll och militära övningar.
De stora fotografierna återger ödsliga landskap vars funktion anas av strikta stängsel byggda av trassligt taggtråd. Onda aningar med referenser till spionage och våldsamma manövrer förenas här med det mera poetiskt gåtfulla nattmörkret.

Betydligt fredligare om än artificiell är stämningen i van der Meijs stora svartvita kolteckningar. Hennes människogestalter ur det förgångna befolkar olika slags landskap där naturen blir till en kuliss. Dynamiken människor emellan är statisk och distanserad, de är snarare ett slags dekorativa element utspridda i den stela naturen. Där tycks även vattnet ha frusit till på den onaturliga scenen av gamla konventioner.