HBL 20.2.2010 Verklighetens olika nyanser tycks vara det som intresserar Jani Ruscica. Han berör ämnet framför allt genom sin nya film Parallella akter. I den gestaltas individuella historier berättade av enskilda människor. Filmen är välgjord, estetiskt tilltalande och balanserad. Han använder sig av ett grepp, främmandegöring, som är välkänt sedan länge. Ryska formalister med Viktor Sklovskij i spetsen ställde på 1920-talet det som en av de viktigaste målsättningarna i sitt manifest för att hålla konsten levande.
Det innebär att man skildrar ett bekant fenomen ur ett annorlunda perspektiv, för att motverka automatiseringen i perception. Detta medel har inom teatern använts framför allt av Bertolt Brecht som på så sätt ville göra åskådaren medveten om skillnaden mellan scen och verklighet.

Ruscica söker här skildra olika nivåer av verklighet. Vi möter sju personer som var och en får berätta om sina framtidsvisioner. På ett sätt kan filmen förstås som ett slags mänskligt science fiction, ett framåtskådande där det verbala ersätter det fysiska skeendet. Så länge skulle allt vara i sin ordning och metoden kännas fräsch. Men när han tillämpar det slags avslöjande där de autentiska omständigheterna plötsligt visar sig bestå av noggrant planerade och konstruerade scener i kulisserna hamnar konceptet snett.

Till dess har historierna med hjälp av de utmärkta skådespelarna förefallit personliga, om än illusoriska i sin egenskap av framtidsfantasier. Då det framkommer att allt trots allt är inbillning och skådespelarkonst blir effekten inte annat än gyckel. Detta eftersom fantasier är fantasier vare sig de framförs på riktigt eller som en föreställning i kulisserna. Det är inte av intresse vilkendera det är fråga om. Med andra ord förväxlar Ruscica här begrepp som inte låter sig jämföras. Att göra främmande någonting som redan är det leder ingenstans.

I övrigt kan man nämna de goda skådespelarprestationerna och också det distinkta filmarbetet. Som enskilt element i utställningen fungerar tidningen utan text som en tankeställare om vad det är som sist och slutligen definierar det verkliga.