HBL 17.9.2016 På väggarna i den tomma jättelika salen pågår ett egendomligt skeende. I flera väldiga projektioner ses ett vitt fält där vaga spår bildar ett horisontalt mönster. I den rörliga bilden uppenbarar sig plötsligt från sidan i fågelperspektiv en människogestalt som börjar vandra längs ett spår. Snart är det inte bara en, de blir fler och fler och så småningom fylls spåren av en myllrande mörk mängd på väg åt ett och samma håll. Uppfyllda av en till synes gemensam strävan når de sakta den andra sidan och blir till intet bortom bilden för att bereda rum åt mera sporadiska vandrare. Emellanåt ensamma, emellanåt i små klungor möts dessa ibland av någon som beslutat sig för en motsatt riktning. Ända tills massvandringen återigen äger rum.

Katerina Mistal skapar med sin videoinstallation på Konstnärshuset i Stockholm ett begreppsligt rum med mångfacetterade betydelser. I stället för att återge individer har hon valt att flerfaldiga en näst intill abstraherad, anonym gestalt. På så sätt undviker hon det detaljerade och uttrycket tycks tangera svårigheten att träffa egna val, det oemotståndliga i att åtminstone skenbart höra till en gemenskap. Alldeles som flockarna i djurens rike, även om det där kanske mer konkret är fråga om oundvikliga mönster nödvändiga för fortbeståndet. Den till synes meningslösa vandringen utan ände accentueras av att skeendet i en projektion på ett naturligt sätt följs åt i de följande och sluts således som en cirkel. Den stundtals vällande organiska massan som tyst förflyttar sig för tanken till vår tids förtäckta konventioner. Det som ter sig som obegränsad frihet styrs någonstans ifrån utan att människan ens är medveten om det. Det vida snölandskapet i projektionerna förefaller helt oinskränkt och ändå följs alla åt i snävt förutbestämda spår. Slutna i sig själv går alla samma väg, besatta av blind målmedvetenhet och likgiltiga inför möten med andra. Med några få undantag som tappert söker stå emot. Den formlösa massan i ett öde landskap återspeglar även den senaste tidens nyhetsflöden på ofantliga mängder flyktingar på en desperat färd mot en framtid höljd i dunkel.

Det tomma och ändlösa har genom tiderna sysselsatt tänkare och konstnärer i deras strävan efter mening. Här ges det en poetiskt färgad karaktär som genom det stillsamt ihärdiga har en påfallande intensitet, bortom förklaringar eller tolkningar. Det drömska skådespelet har även en stark estetisk dimension där det förutom det lent grafiska svartvita uttrycket är rytmen och framför allt pauserna som har en avgörande betydelse. Installationen ackompanjeras av en ljudvärld som domineras av spänningar och slitningar och som på så sätt understryker det svårdefinierbart alarmerande.

Katerina Mistal bor och arbetar i Stockholm. Hennes fotografier och videofilmer blir till rumsliga verk där det anonyma landskapet ofta finns i fokus. Under de senaste åren har hon intresserat sig för gränstrakter, framför allt öar på olika håll i Europa, som Lampedusa eller Sicilien i Italien, Åland i Finland eller Korsika i Frankrike för att reflektera över deras betydelse för människans kulturella identitet.