HBL 20.5.2008 Vid första anblicken förefaller utställningssalen vara tom. Snart blir man dock varse om några små svarta figurer som ställts i rad vid väggen. Denna egendomliga syn visar sig bestå av kråkfåglar som en gång varit levande men som nu innesluts av ett litet vitt podium. Endast huvuden höjer sig ur det vita och utgör en absurd rad av svarta existenser. Spåren av deras forna livskraft skapar en kväljande obehagskänsla och blir till ett uttryck för människans övergrepp på naturen.
Villu Jaanisoos iscensättning inbegriper förutom fåglarna ett helt nät av högtalare hängande i taket. Sladdarna trasslar ihop sig och avbryts rytmiskt av själva högtalarna. Det är som om en jättelik spindel skulle här ha lämnat efter sig sitt mödosamma arbete. Plötsligt hörs det från taket ett kraxande som snart ackompanjeras av ett likadant från ett annat håll. Snart ekar hela rummet av upprörda fåglars läten, oljudet är öronbedövande.
Trots avsaknaden av den fysiska närvaron förefaller rummet vara fullt av fåglar och som betraktare känner man sig undanträngd. Lika plötsligt som de har uppenbarat sig tystnar dock ljuden och friden skänker sig återigen över rummet.
Någonting har under tiden hänt med de svarta fåglarna. En av dem har vänt sig och blickar nu mot väggen till skillnad mot de övriga. I fortsättningen blir det uppenbart att de med jämna mellanrum gör detta slags ryckiga rörelser styrda av ett undangömt maskineri. Det groteska accentueras av de halvöppna näbbarna och snabbheten i rörelserna. Parallellerna till mänskliga totalitära system och deras avsaknad av integritet infinner sig.
Jaanisoo äger en förmåga att skapa suggestiva upplevelser. Efter detta illusoriska kaos fäster jag blicken på väggen och fängslas av en underskön skuggbild där fagra linjer från takets nätverk återspeglas. Rummets båda kortväggar blir till en scen där dessa eteriska formationer återställer tron på poesins existens.
I det angränsande rummet, Pimiö, visas en videoinstallation av Laura Horelli. Den gestaltar en hyperrealistisk vardaglig historia där en fiktiv person planerar ett likaså fiktivt verk som aldrig blir till. Dessa två konstnärers verk representerar två vitt skilda förhållningssätt och irritationen växer således då videons ljud även dominerar Jaanisoos illusoriska och immateriella värld.