HBL 6.9.2008 Verklighetens förtrollande variationer är ämnet för Lauri Astalas utställning med rörlig bild. Astala har redan tidigare reflekterat över seendets mysterium, om än på ett mera konkret sätt. Här har han filmat de klassiska vyerna i Rom, ur en annan utgångspunkt. Den gamla storstadens myllrande människomassor är borta, de tomma gränderna glänsande av fukt är mörka och ödsliga. En illusorisk närvaro tar form när den mjuka kvinnliga stämman förföriskt hörs kalla på Marcello. Samma kvarter bildade nämligen scen för filmklassikern La Dolce Vita. De mänskliga rösterna ur en annan tid för in ett egenartat inslag i den ytterst drömska stämning som råder kring Fontana di Trevi, samtidigt som de också framkallar gångna tider. Frånvaron av samtiden accentueras ytterligare av kamerans rörelser där den långsamt vidrör arkitektoniska detaljer för att sedan fördjupa sig i vattnet. De sipprande strålarna förenas i hela vattenkaskader för att slutligen hölja verkligheten i sina dunster.
De övriga två filmerna ur serien Rome dérive saknar ljud och gestaltar framför allt de förgängliga förnimmelserna som föds ur ljusets och skuggornas skitningar i samspel med den anrika arkitekturen. Stadens liv kommer till uttryck främst genom det immateriella, de skymtande skuggorna av människor som passerar. På den mörka himlen syns myriader av fåglar vars svarta gestalter tillsammans bildar ett slags ständigt föränderliga rörliga ornament. Kupoler och tak döljs i en tät dimma.
Galleriets innersta rum bildar en scen med en stor projektion av bilder från ett romerskt palats, fragment av arkitektoniska rum där byster av forna dignitärer har en självfallen plats. Astala själv syns också tankfullt begrundande på bild. I en dörröppning finns plötsligt ytterligare en gestalt som dessutom förefaller bekant: det är jag själv som möter konstnären. Astala står en stund och ser åt mig och promenerar sedan lugnt ut ur bilden. I ett tidigare verk har Astala på ett mera övertygande sätt berört liknande teman men då utan det virtuella draget som nu reducerar det existentiella till ett slags spel.
Frågan blir här vem det är som ser vem, vem är närvarande och vid vilken tid? Även verklighetens olika skikt ifrågasätts, var går gränsen för det imaginära? När övergår nuet till ett förflutet?
Astala visar en obruten enhetlig helhet där de subtila iakttagelserna står i fokus. Hela utställningen karakteriseras av det kontemplativa och immateriella och bjuder på ett tilltalande andrum för själen.