HBL 12.3.2013 Det stockholmska konstlivet har på senare tid berikats av flera initiativ i form av privata konsthallar. Ett av dem är Sven-Harrys konstmuseum som öppnades i mars 2011 i Vasaparken. Det mässingsskimrande minimalistiska nybygget inrymmer förutom samtidskonst också en rekonstruktion av Sven-Harrys forna hem där hans konstsamling visas. Detta slags självmedvetande väcker ett visst löje inom konstvärlden men balanseras av strävan efter kvalitet beträffande de temporära utställningarna.
Nu visas här en brokig samling verk som valts ut av svenska målaren Karin Mamma Andersson. Tvärtemot de rådande sedvänjorna är hennes utgångspunkt konst som hon själv har inspirerats av. Tanken är tilltalande i en tid där det personliga förhållningssättet till stor del ersatts av trendkänsliga och anonymt korrekta urval som ofta baserar sig på teorier eller konstens hierarkier. Den utgör sålunda ett gott försvar för den ojämna helheten.
Andersson tycks intressera sig för det udda och mytomspunna där livets mörkare sidor är en självfallen ingrediens. Flera av de äldre konstnärskapen utmärks av säregna livsöden som också resulterat i ett konstnärligt uttryck bortom konstens huvudstråk. Övergrepp och utanförskap är ständigt återkommande ämnen som ofta gestaltas höljda i nostalgisk skönhet. Historier där såväl konkreta som mera abstrakta förskjutningar finns i fokus bildar stommen för utställningen vars uttryck lämnat sina spår även i Anderssons egen konst. En del av de samtida konstnärerna som danska Tal R (f. 1967) eller Johnson Weree (f. 1970) från Liberia representerar dock ett betydligt lättsammare och mera entydigt förhållningssätt med sina okomplicerade färgkompositioner i naivismens anda.
Det första intrycket av amerikanska Henry Dargers (1892-1973) omfattande episka verk ger upphov till en bedrägligt estetisk värld som närmare betraktat transformeras till mardrömslika scener fulla av tortyr och elände. Oskuldsfulla näst intill transparenta androgyna barnfigurer går hemska öden till mötes i ett myller som för tanken till Hieronymus Boschs medeltida skildring av infernot.
Mr. Smith in Rhodesia, ett textbaserat och på sin tid censurerat ljudverk från 1970 av den svenska konstens särling Åke Hodell (1919-2000) i samma rum blir i det närmaste outhärdligt suggestivt. Helikopterljud och annat larm blandar sig in i manifestet mot det vita förtrycket som vrålas ut av barn. Det pekar ut Mr. Smith som mördare och blir ett kusligt träffande ackompanjemang till de lidande barnen i Dargers verk.
Det våldsamma är mera dolt i kanadensiska Marcel Dzamas (f. 1974) film A Game of Chess men utgör bärande temat för den surrealistiska baletten där schackpjäserna vaknar till liv allt emedan ett riktigt schackspel med ödesdigra följder pågår ute i det fria. De mekaniska rörelserna och bruket av ljud och ljus refererar till filmens begynnelse och förlänar uttrycket något av magin ur det förflutna.
Det förgångna representeras på ett storslaget sätt av René Clairs dadaistiska filmfragment från 1924. I filmen koncentreras konstens essentiella betydelse, nämligen vikten av en mångfald perspektiv.
I turkiska Fikret Atays (f. 1976) videoverk ses två unga pojkar i en vardaglig scen nynnande en sång. Sångens språk, kurdiska, förlänar verket dess politiska dimension. Protest mot det som hotar den egna kulturen anas i pojkarnas diskreta men desto mera glödande manifest.
Av animationens ryska pionjär Ladislas Starewitch (1882-1965) ses ett fullständigt oemotståndligt drama med skalbaggar. Som så ofta i komedi berörs också här de svagheter och brister som utmärker den mänskliga samvaron. Bräcklighet och sårbarhet accentueras ytterligare av skalbaggarnas spröda väsen. Filmen skulle förtjäna ett mera slutet och mörkare utrymme som även skulle utestänga den störande kakofonin från andra verk.