HBL 21.2.2009 Fotografi som genre har under de senaste åren upplevt ett sällan skådat uppsving. Vart och vartannat galleri tycks i dag presentera fotografier, om än av högst varierande kvalitet. Formatet expanderar och färgerna sprakar. Bilderna används också ofta som en del av ett mera invecklat koncept.

Sålunda kan det kännas som en lättnad att få ta del av en fotoutställning där bilderna är av hög kvalitet och inte tagna för något ytterligare syfte. Detta är någonting som Sakari Viika med sin retrospektiva utställning bjuder på. Han är en klassisk fotograf i den bemärkelsen att han oftast förefaller finna sina motiv av en tillfällighet. De små iakttagelserna tas till vara och förnimmelsen får en fast form. Bilderna är vare sig arrangerade eller manipulerade. Och till en stor del också svartvita.

Viika har en säker blick för ljusets fall och för det odefinierbara som förlänar motivet dess intensitet och betydelse. Ofta har han fotograferat ett enskilt fragment eller en vardaglig händelse som kan förefalla helt obetydlig. Genom sitt okonstlade grepp har han förvandlat dem till någonting av vikt. Hans bilder karakteriseras av ett kontemplativt lugn där varje liten detalj får en betydelse.

Särdeles väl lyckas Viika med sina människogestaltningar. Han fotograferar med en känslighet som låter motivet behålla sin integritet. De små barnen, såväl från 1980-talets Ryssland och Frankrike som från 2000-talets Finland avbildas helt inbegripna i sin egen värld. På så sätt förmedlas det genom barnens personlighet ett tidlöst uttryck för en fragil fas i människans liv. Också i övrigt präglas Viikas människobilder av en stark närvaro bortom det alltför närgångna.

I sina få stadsbilder närmar sig Viika det mera dokumentära. Då är det fråga om ensliga ställen där endast spåren efter människan syns. Här ger det särdeles dramatiska ljuset upphov till en dunkelt drömsk stämning.

Då det teatraliska och uttalat dramatiska i övrigt lyser med sin frånvaro känns serien med fotografier från spanska bröllopsfestligheter Viika främmande. Här saknas den förtrolighet som annars utmärker hans människobilder och ersätts av en obehaglig känsla av utanförskap som tangerar voyeurism.

Här presenteras också konstnärsböcker som Viika själv har sammanställt av sina fotografier från 1970-talet. De är gjorda med yttersta omsorg och estetiskt tilltalande, i synnerhet den sympatiska lilla boken med titeln Avanto och en annan kallad Länsi-Pasila. Viika har just gett ut boken Heavy Light tillsammans med förlaget Musta Taide.