HBL 30.8.2014 I en värld under förändring är det inte längre självfallet att ens konstakademierna fungerar som garant för självständigt skapande och tänkande. I Helsingfors har Bildkonstakademin valt att koncentrera utställningsverksamheten till en gammal industrifastighet.

Utrymmet är vackert men den storvulna lokalen och utställningarnas kuraterade karaktär har gett upphov till bekymmer. För att en blivande konstnär skall kunna bevara och utveckla sitt personliga förhållningssätt bör studierna tillåta och uppmuntra integritet och oberoende. Det är inte förenligt med hårt styrda utställningar där det i stället för det personliga snarare tycks vara en elegant och enformig helhet som eftersträvas. Så var fallet till exempel i den föregående utställningen Sounds of Residue där innehållet fick ge vika för den påkostade svartvita minimalistiska formen.

Det finns med andra ord fog för tanken bakom utställningen Odd Bird. Den paradoxala utgångspunkten har varit att från europeiska konstuniversitet försöka hitta elever med ett personligt uttryck. Det som borde vara förutsättningen för att över huvud taget antas till konststudier på främsta nivå har sålunda blivit ett sällsamt undantag.

Nu belastas dessa 11 blivande konstnärer med förväntningar som inte helt infrias. En som lyckas är svenska Kristin Wiking med sin lilla fyrkantiga koja i papp. Redan på håll hörs det illusoriska hundskallet som rytmiskt ändrar tonläge ända från det glatt förnöjda till det mera bekymrade. Ur ett mikroskopiskt, också fyrkantigt, hål i pappen får man ta del av händelserna inne i kojan. Ett drama i stil med hundarnas science fiction pågår där som rörlig bild. En förklädd hundgestalt försöker med hjälp av en värmepistol kurera en hund i miniatyr och samtidigt kommunicera med sin artfrände utanför som ängsligt iakttar skeendet. Det absurda händelseförloppet präglas av mild humor och vacklande sinnesrörelser.

Tyska Maria Malmberg har förmågan att på ett anslående sätt fånga det ogripbara. Tre stora svarta ballonger runt en ljudlöst roterande ventilationsapparat ger uttryck för det under konst som bäst kan förmedla. Nämligen vardag och fysikens lagar som förvandlas till poesi. En av ballongerna svävar lugnt och stilla, närmar sig mitten för att i följande stund åter avlägsna sig från den, i all oändlighet. För att sedan sakta bereda rum för följande. Förutom ett fullständigt hypnotiskt skeende kristalliseras här mycket av det existentiella hos tillvaron. Malmbergs fysiska ljudinstallation intill baserar sig också på finstämda observationer men lider just därför av ljudvärlden omkring.

Text och fragmentariska fysiska ytor finns i fokus i norska Victoria Durnaks säregna berättelse. På lösa pappersark kan läsas ett slags manuskript där huvudpersonen söker sin försvunna vän i olika miljöer i Helsingfors. Diabilder projicerade på väggen refererar till konkreta men anonyma ytor där spår av vännen kanske kan bli funna. Betydelserna förblir gåtfulla och stämningar ersätter det fysiskt definierbara.

Rumänska Anna Maria Tatus installation väcker blandade känslor. Hon har en känsla för materia som hon använder för att skapa ett badrum i udda material. Det udda materialet till trots är det ändå fråga om konkreta förklaringar. Efter att ha sett bilden på vernissagekortet där hon förverkligat ett abstrakt rum infinner sig besvikelsen över det alltför konkreta. Det är som om hon inte längre skulle lita på sin intuition som tidigare lett henne till rumsligt måleriska lösningar bortom definitioner.

I övrigt ses här mera utbredda konstnärliga uttryck, till exempel finländska konstnärsduon Harrie Livearts lättsamma videoinstallation eller turkiska Berkay Tezcans trendiga självporträtt.