HBL 10.10.2009 Utställningen börjar redan ute med Maria Dunckers jättelika skulptur av sprängda stenblock som placerats utanför den gamla saluhallen. De kantiga blocken har fogats ihop med hjälp av gammal metall och resulterar i en fullkomlig harmoni.
Skulpturen heter Kapten Krok och har helt riktigt en arm bestående av en krok i samma metall. Den egendomliga skepnaden tycks med de små ögonen blicka in mot Dunckers i övrigt eteriska och säregna värld där den öppnar sig inne i dunklet på galleriet. Med undantag för stora kuddar vid väggarna är det mest konkreta ett skvalpande ljud av vatten. I halvmörkret skymtar små besynnerliga reflexer på väggarna. Det förefaller vara små illusoriska fiskar som här och där uppenbarar sig ackompanjerade av vattnet.
Detta slags intensiva förflyttningar till en annan verklighet är utmärkande för Maria Duncker. Hon gör konst som befinner sig bortom definitioner. I den ingår såväl film, performance, animationer som egenartade klädesplagg i återanvänd materia. Hennes uttryck är föränderligt och ändå finns det någonting i det som går att känna igen. Eller snarare är det hennes kompromisslösa koncentration som befäster de små fragmenten till ett genomgripande förhållningssätt. Ett förhållningssätt där det överraskande och till synes omöjliga alltid är närvarande. Duncker har en äkta konstnärs övertygelse om vikten av kampen mot det självklara och inskränkta.
Att vistas i lokalerna är som att ta del av ett slags idévärld i platonsk anda. De flyktiga reflexerna på väggarna uppstår genom små öppningar i de annars tätt slutna fönstren. På så sätt behåller de sin flyktiga karaktär som bestäms av tidens och ljusets skiftningar. Även om formen inledningsvis är bestämd förvandlas den allt eftersom ljuset förflyttar sig. Den sträcks ut och drar ihop sig beroende på tidens rytm. Viktigt är just förvissningen om yttervärldens existens som står i förbindelse med det inre. Alldeles som i den camera obscura som Duncker tidigare har skapat inne i en paketbil som färdades på stadens gator.
På vardera sidan i det mindre rummet finns en smal projektion där vatten i ett skevt perspektiv ständigt syns flyta fram. Horisonten anas långt borta genom de knappt synliga vaga formerna. I förgrunden ses sporadiskt fåglar som ur det oidentifierbara längre fram tycks växa till svanar. Den optiska illusionen får en att uppleva vattnet som om man stillsamt skulle färdas i eller genom det. Vattnets kluckande tillsammans med den ständigt fortgående meditativa rörelsen försätter en i ett näst intill transliknande tillstånd där man sitter på de stora kuddarna.
Duncker har här åstadkommit en ytterst tilltalande poetisk helhet. Den bryter hon medvetet genom ett bisarrt element i form av den bastanta skulpturen utanför. En påminnelse om de motsatta krafterna i tillvaron.