HBL 19.2.2011 Det mest utmärkande för Ella Tahkolahti är hennes suveräna sätt att ta rummet i besittning. Så gjorde hon redan i sina slututställningar från Bildkonstakademin bara för något år sedan. Också här gör hon det med till synes enkla medel. En eldröd matta och några vardagliga föremål blir i hennes händer upptakten till en mångbottnad upplevelse. Besökaren bjuds in i rummet av den röda mattan.

Högtidligheten som ofta förknippas med detta slags bemötande får småningom helt andra drag då det röda förvandlas till ett hisnande nytt perspektiv. Det blir smalare och höjer sig slutligen längs väggen mot taket. Som om man obetvingligt skulle ledas mot oanade nya rymder.

Känslan av framåtriktad rörelse balanseras av rummet i övrigt. Där får rörelsen en annan karaktär. Ett sakta roterande orangefärgat ljus fastsatt på en pall skapar en trolsk stämning där det kastar reflexer på väggarna. Den skugglika formen smyger oupphörligen i stillsam takt längs rummets ytor och föder föreställningar om något som skulle kunna vara fragila och ännu öppnade lotusar på flykt.

Med jämna mellanrum möter ljuset ett litet stängsel som står intill, vilket ger upphov till ytterligare eteriska skuggbilder av poetiskt illusorisk karaktär. Det mekaniska surret från lampan blir ett element med stark meditativ utsträckning. Det vardagliga visas ur ett nytt perspektiv som ofta döljer sig i de mest prosaiska situationer, bara man har förmågan att se med nya ögon.

På så sätt arbetar Tahkolahti ur konkreta utgångspunkter som hon transformerar till någonting annat. Tolkningen lämnas till betraktaren men hon erbjuder ett slags öppningar och möjligheter. Det som i all enkelhet skulle kunna vara föreställningen om en bekant situation då en resa inleds får nyanser och dimensioner av större omfattning.