HBL 5.11.2011 Bara för drygt ett år sedan visades en stor videoinstallation, Ten Thousand Waves, av brittiske Isaac Julien på Helsingfors konsthall. Den gången var hans utgångspunkt en olycka i England där en mängd kinesiska gästarbetare miste livet medan de höll på att samla snäckor. Resultatet blev en ytterst estetiserad mångfald av intryck från Kina med ett ytligt och manierat förhållningssätt.

Till slutet av året kan hans videoinstallation Western Union: Small Boats (2007) ses som en del av ARS11 i Logomo i Åbo. Den bildar sista delen i en trilogi efter True North (2004) och Fantome Afrique (2005).

Julien arbetar i stort format med projektioner i flera kanaler. Han tycks vara upptagen av olyckliga öden. Den här gången baseras verket på flyktingströmmarna från Afrika och på alla de förlista drömmarna som möter slutet i havets botten i stället för att leda fram till det eftertraktade bättre livet i Europa.

Även nu är tillvägagångssättet visuellt grandiost men också mera återhållsamt och enhetligt. Havet och dess styrka finns i fokus samtidigt som skulpturala former, både naturliga och arkitektoniska, framhävs. Julien har förmågan att använda sig av rytm både vad gäller bild och ljud.

På fem jättelika projektioner i tre rum visas varierande scener så att de två yttersta framför allt fokuserar på de övergivna båtar som tjänat som färdmedel för flyktförsök. I dessa projektioner följer kameran sakta längs med oändliga rader av det som förr var granna skutor fyllda av hopp och benämnda på olika språk. Nu har de transformerats till vrak inom en ödslig inhägnad. Det lakoniska budskapet framstår med all tydlighet och berör starkt.

Riktigt så enkelt är det inte med de tre mittersta projektionerna där ett fragmentariskt narrativ småningom formas. Här är det fråga om ett uttalat skådespel där de yttre ingredienserna stundtals för tanken till operascenens teatraliska värld. Den rörliga bilden skiftar ända från vattenscener laddade med förtvivlan till ett överdådigt palats där eleganta vältränade dansare sakta rör sig i den osannolika förgyllda omgivningen präglad av barockens extravagans.

Tystnaden och vågornas svall kontrasteras mot djupa bastoner i hjärttakt som förhöjs för att efter hand bereda rum för eteriska återklanger av en kvinnas knappt hörbara stämma. De mest berörande sekvenserna är stumma scener med spår från försvunna liv. Som exempelvis ett ensamt klädesplagg som stilla flyter vid vattenbrynet. Utan någon ytterligare dramatisk åtgärd finns här en metafor för de krusade förhoppningar en stor del av världens befolkning ständigt tvingas uppleva.

Juliens konstnärskap utmärks av en kraftig paradox: han tycks vara besatt av skönhet samtidigt som han också vill uppmärksamma livets avigsidor. Orättvisor och elände låter sig dock inte lätt förskönas. Av den anledningen är det svårt att bemöta Juliens fagra bildvärld som uttryckligen skapats som en illustration av lidande. Det visuella välbehaget till trots kan man inte undgå tanken om det orimliga i de redan förfördelades roll som stoff för estetik.

Juliens bakgrund inom film och scenkonst förefaller också leda honom i valet av inspelningsplatser. En överflödig absurdism i form av kontraster uppstår vid scenerna som filmats i Palazzo Valguarnera-Gangi i Palermo. Interiörerna som ter sig fantasifulla även i europeiska sammanhang har före Julien varit av betydelse för såväl Richard Wagner som Luchino Visconti.