HBL 4.2.2012 Ett egensinnigt och tidlöst konstnärligt språk med influenser från det förflutna karakteriserar Elina Merenmies (f.1967) uttryck. Allt sedan början har hon gått sina egna vägar bortom de dominerande riktningarna i konstvärlden.
I hennes värld råder andlighet med vissa anarkistiska drag. I den är ingenting självfallet. I de ofta mörka bilderna återges människan framför allt via emotionella sinnesbilder där starka kontraster dominerar. Kontraster som också karakteriserar bildspråket. Merenmies expressiva uttryck är å ena sidan spontant och flödande för att sedan plötsligt förenas i ytterst noggranna grafiska detaljer.
Den sirliga linjen förlänar målningarna, förutom naturens oslagbara förfining, en känsla av att samtidigt stå framför det inre och det yttre. Det som höljs av de slingrande förgreningarna blir samtidigt accentuerat genom dem. Den känslan är ständigt närvarande också i gestaltningen av människofigurer. De befinner sig bortom det världsligt definierbara och konkreta och blir i stället ett slags budbärare för inre tillstånd och stämningar. De är ofta märkta av större krafter vilket kommer till uttryck i stråk av gåtfulla referenser till andra verkligheter. På så sätt utspelar sig en oavbruten kraftmätning mellan naturen och det mänskliga.
Merenmies drar sig heller inte undan det svåra och plågsamma. Hon tycks tvärtom utforska de ytterligheter som livet består av. På sitt känsliga sätt ger hon sig hän också när det gäller det groteska och motbjudande, även det hotfulla. Å andra sidan kan det ibland skymta ett slags uppsluppenhet som bryter av det allvarsamma.
Utställningen på Konsthallen är av retrospektiv karaktär men innehåller också helt färska verk. Helheten är sparsam och väl installerad. De olika särdragen i Merenmies måleri ges tillräckligt med rymd och framstår tydligt.
Intensiteten i hennes målningar utförda med bläck på handgjort papper bär spår från romantiken. Motiven är ofta hämtade ur bibliska sammanhang eller i övrigt av existentiell karaktär. Här syns influenser av Gustave Doré som i slutet av 1800-talet illustrerade såväl bibliska texter som poesi. Merenmies drömska målningar ger uttryck för en enslig värld där tystnaden är påtaglig. Tystnaden är emellertid av helt motsatt karaktär i olika målningar. Den stillsamma övertygelsen och ron träder fram i porträtt av nunnor. Denna ro är fjärran från nattliga scener där den mörka skogen tycks dölja oanade hemligheter.
Människoansikten är ofta distanserade genom en höljande rörelse, slingrande hårstrån eller surrealistiskt verklighetsfrånvända detaljer. Särdeles dyster är serien målningar från tidigt 2000-tal där deformerade ansikten fyller pappret besatta av en uttrycklig bedrövelse och fruktan. I anletsdragen möter det djuriska det mänskliga, också i bokstavlig mening. Det sårbara får här en rent fysisk gestaltning. Merenmies tar så steget in i det omedvetna då också tolkningarna förblir öppna.
Gåtfulla starkt laddade scener står i fokus också i Merenmies äldre målningar på duk. De har inte samma prägel av det immateriella som trots allt utmärker hennes verk på papper. Här är det fråga om en mera konkret tyngd som snarare tycks härledas från fantasifulla skräckscener och surrealistiska experiment än existentiell begrundan.
En gemensam nämnare för Merenmies konst förefaller vara den personliga integritet och andliga längtan som leder henne i en oupphörlig strävan till förståelse av tillvarons komplexitet.