HBL 1.10.2011 Observation och reflektion tycks vara de viktigaste utgångspunkterna för Silja Rantanens (f. 1955) konstnärliga skapande. Hon drivs av en outsinlig tilltro till kunskap och analys. Det intellektuella förenas med en brinnande förkärlek till skönhet.
Ända sedan början av sin långa och framgångsrika konstnärsgärning har hon fokuserat på den distinkta formen. Arkitekturstudierna hon bedrev före Bildkonstakademin har lämnat ett outplånligt spår i hennes konst där också måleriet domineras av den tecknade linjen och system av olika slag.

Det spontana och emotionella är henne främmande, människan tillhör inte hennes motiv. Paradoxalt nog berör hon i sitt konstnärliga arbete framför allt det som människan har åstadkommit: konst och arkitektur ur det förflutna. Dessa behandlar Rantanen enligt sin egen bestämda uppfattning som innebär något helt annat än det ursprungliga, ofta religiösa innehållet. Det anas endast i den yttre formen, i övrigt har allt för henne oväsentligt avlägsnats och transformerats till något rent rumsligt och abstrakt.

De underliggande betydelserna tillsammans med det fragmentariska och abstraherade ger upphov till ett konceptuellt uttryck. Detsamma gäller hennes utforskning av städernas struktur som hon gestaltat i målningar efter noggranna empiriska eller teoretiska studier. Strukturer har överlag en central roll i hennes förhållningssätt som domineras av ett behov att definiera och ordna verkligheten enligt en egen logik. En säregen logik där influenser ur österländsk filosofi och estetik möts av gamla europeiska traditioner.

Rantanens retrospektiva utställning är väl genomförd. Den erbjuder en mångfacetterad översikt över den konsekvens i uttryck och metoder som hennes konst utmärks av. Här ses en stor och väl avvägd mängd av målningar, teckningar och installationer gjorda sedan början av åttiotalet. Verk från de olika tidsperioderna belyser hennes konstnärliga väg där åttiotalets formexperiment med vagt expressiva färgfält småningom bereder rum för den fragmentariska och seriella formen.

De arkaiska formerna ses upprepade i långa serier av mindre målningar som konfronteras med målningar i större format. På så sätt uppstår en rytmisk dramaturgi där särdragen i hennes måleri, den förfinade kolorismen och formens självfallna dignitet på ett estetiskt och åskådligt sätt framhålls.

En av utställningens höjdpunkter är den stora salen där den tredimensionella färginstallationen Burano (1998) på golvet omges av de stora svartvita målningarna i serien Taiteilija ja katsoja (konstnär och betraktare) (2005-06). Den realistiska utgångspunkten till trots blir målningarna genom sitt grafiska väsen till begreppsliga kartor där relationen till verkligheten återspeglas ur flera perspektiv.

Rantanens virtuositet som tecknare befästs ytterligare av flera serier i museets nedre våning, Små känsliga arkitekturstudier från åren 1997-98 ger en utsökt upplevelse. Det verklighetstrogna förhållningssättet i dem och teckningarna som föreställer kinesiska skåp övergår i en förandligad kontemplation i Kolmen temppelin ristikuva.
Hela utställningen och den utmärkta katalogen har förverkligats med pietet och ger prov på ett förtjänstfullt engagemang också från museets håll.