HBL 7.12.2010
Under romantiken sågs naturen som ett ursprung till sublima själsliga färder. Man sökte ideal där det oskuldsfulla symboliserades av rena naturupplevelser. Det emotionella och fantasifulla blev efter upplysningstiden ett alternativ till det rena förnuftet. I romantikens måleri återges naturen framför allt mättad av trolsk dramatik och gudomlig kraft.

I källaren på Sinebrychoffs konstmuseum har fyra konstnärer av i dag gjort en utställning, Hiljaisuuden vyöhyke (tystnadens zon), där de för samtal med romantikens landskapsideal. De närmar sig ämnet ur ett begreppsligt perspektiv där de medvetet reflekterar över idén om det sköna.

Kari Yli-Annala visar en videoinstallation där också publiken får medverka. På en pelare med växter i silkespapper kan betraktaren genom att röra vid växterna styra filmernas sammansättning. Hans kommentar till romantiken sker via fragmentariska scener där olika förhållningssätt till naturen framträder. Det är fråga om rörliga stämningsbilder där det gåtfulla finns i fokus. Strofer kring jakten efter den blå blomman som i romantikens lyrik blev symbol för längtan, evigheten och det onåbara förs samman med bilderna.

Ett mera drastiskt sätt har Sanna Sarva som kontrasterar det romantiska mot vardagen och den urbana konsumtionen. I hennes fotografier ses torsor av skyltdockor utrustade med det industrialiserade samhällets symbol för fjärran länder, nämligen t-tröjor med triviala reklamtexter. Dessa har avbildats framför gamla bilder med sköna vyer, likt den iakttagande människan som ofta förekommer i romantikens måleri. På så sätt blottlägger hon utvecklingens avigsidor, en kommersialisering av det som tidigare var en källa till kontemplation och begrundan. Samtidigt som resor och andra kulturer har kommit inom räckhåll för vanliga människor har det skett en inflation av själva idén av upptäcktsfärder. En illusion har uppstått om att utvidgningen av möjligheter skulle i sig vara jämförbar med insikter som endast nås genom koncentration och ingående studier.

Sirpa Jokinens ljudinstallation förstärks av symboliska element från sakrala sammanhang. Så för hon samman romantikens idéer om naturen som uppenbarelse för den gudomliga närvaron. I ljudet av brakande is uppstår den obestridliga styrka som naturen besitter.

Otaliga sjölandskap sammanförs i ultrarapid i Juha van Ingens videoverk. De tätt växlande bilderna glider sakta in i varandra samtidigt som de ständigt byts mot nya. Horisontlinjen i dem alla är förenlig men i övrigt utmärks presentationen av den hysteriska takt som tillvaron numera till stor del karakteriseras av. Av det kontemplativa återstår endast korta ögonblick då en bild för en kort stund blir kvar. van Ingen tycks vilja visa oss det allmängiltiga i en vacker vy till skillnad från den vördnad som romantikens konstnärer visade sina motiv. Hans andra arbete är ett kontemplativt spegelverk där betraktaren blir delaktig av ett abstrakt och gåtfullt landskap.