HBL 12.8.2008 Spåren efter arbetet är fullständigt avlägsnade, resignationen och stillheten är slående. De enstaka föremålen förefaller ha lämnats kvar av människorna som från det traditionella lantliga slitet flytt till staden. Det förflutna gestaltas av Pertti Toikkanen genom en melankolisk blick som förlorat känslan för det verkliga. Här är det fråga om en hyllning till det som en gång var verklighet för en stor del av den finländska befolkningen.

Utställningens fyra verk blir till estetiserade reliker ur en förgången tid då allt ännu gjordes för hand. Kärran i trä fylld med ved tillsammans med två vita krattor låter en ana begreppsliga spår av de göromål som livet på landsbygden präglats av. Ingenting blev till utan människans egen aktiva insats. Samtidigt var man lämnad åt naturens nyck, skörden bestämdes till stor del av omständigheter bortom människans vilja. Det hårda arbetet och förhoppningen om förändrade livsvillkor har föranlett den ändlösa flykten till urbana miljöer.

Kvar finns å ena sidan tanken på naturen som en tillgång och å den andra den romantiserade synen på naturens skönhet och nostalgi. Distansen förstärks ytterligare av det ytterst noggranna hantverket. Här finns inga skavanker, inga lukter. Plogen, symbolen för röjandet och framåtgåendet, har här lyfts upp på en bänk och på så sätt fråntagits den sista anknytningen till sitt ursprung och sin betydelse. I stället har den blivit ett objekt, ett objekt som satts på en piedestal som en erinran om någonting som inte längre existerar.

En sotsvart bagerivagn står här också med de sista plåtarna där råglimporna lämnats kvar. Uttrycket förvirras av den moderna formgivningen och det industriella som blir en kontrast såväl mot tanken på självförsörjningen som mot det i övrigt tidlösa.
Toikkanens minimalistiska nostalgi resulterar i ett klichéartat förtingligande som dock är elegant utfört och också ger uttryck för människans alienation i förhållande till sitt ursprung.