HBL 14.6.2008
Konstens ursprung och de arkaiska formerna är någonting som Harry Kivijärvi alltid tycks ha intresserat sig för. Tillsammans med hans egen retrospektiva utställning visas också hans samlade skatter från de senaste decennierna.

Afrikansk konst tillägnas en egen avdelning som byggts upp med största omsorg. Den afrikanska konsten baserar sig i likhet med en del av äldre konst på något slags syfte där funktionen är av vikt.
Skulpturerna har använts i varierande ritualer som deras fysiska väsen ännu bär spår av. Det mörka träets svagt skimrande patinerade yta har dels blivit till just genom beröringen av otaliga händer. Formerna är ofta vertikalt avskalade och upprepning av detaljerna förekommer rikligt.

I vissa av skulpturerna består också ytan av infällda pärlor eller snäckor och accentuerar så intrycket av det ornamentala. Också verktygen har tillverkats med omsorg och estetik som förlänar även spjuten en påfallande skönhet. Maskerna antar karaktären av djurens väsen där formens fulländning är en fröjd för ögat. De svartmålade väggarna tillsammans med den dämpade belysningen skapar en upphöjd stämning ur vilken skulpturerna värdigt höjer sig.

Kivijärvis övriga samling präglas av det koncentrerade uttrycket förenat med en stark känsla för det spirituella. Här ses konst från olika delar av världen med tyngdpunkt på tiden före modernismen. Naturens dramatiska krafter i synnerhet hos det flamländska barockmåleriet samsas med religiösa motiv. Möten människor emellan sker ofta i mörka rum och karakteriseras av ett stillsamt allvar. Teckningar och svartvita grafiska blad ackompanjeras av tidiga föremål från Egypten eller Grekland och målningar från olika tidsperioder och kulturer.

Vår finländska konsthistoria representeras av bl a Hugo Simbergs grafik där döden har en framträdande roll. En av samlingens höjdpunkter är det utsökta träsnittet av japanska Kitagawa Utamaro (1753-1806) som gestaltar två kvinnor. Den gracila linjen tillsammans med de finstämda kulörerna och kompositionens underliggande dramatik blir till en intensiv scen. Den samiska seita-totemen vidgar perspektivet ytterligare genom sitt hemlighetsfulla väsen.

Kivijärvis egen konst karakteriseras framför allt av den rena formen i förening med den mörka stenmaterien. Han skapar ett samspråk mellan ytorna genom att variera det glänsande släta med det grovhuggna. Hans former är ytterst förenklade men ändå gestaltningar av varierande fenomen och närmar sig så det begreppsliga förhållningssättet. De sinnliga ytorna kommer bäst till sin rätt då Kivijärvi håller sig till det knappt skönjbara. Skulpturen Fågel från 1979 i svart gabbro höjer sig ur helheten med sin eteriska elegans där den höga och smala skrovliga pelaren bildar en viloplats åt en illusorisk fågel. Stenens svarta tyngd blir genom den varliga behandlingen paradoxalt nog till en symbol för lätthet och grace.
En viss gallring av verken skulle ha varit motiverad också för att undvika onödig upprepning. Skulpturen Kung och drottning från 1982 blir en påminnelse om att Kivijärvis styrka ligger hos det inte direkt avbildande. Här är de stela formerna långt ifrån den känslighet och öppenhet som hans mera fritt associerande verk präglas av.

Hyllningen till geometrins fader Eukleides består av en lång rad mjukt böjda afrikanska svarta stenar som alla penetreras av en slät glänsande yta. Sett från håll bildar de släta ytorna en utsträckt linje som förenar stenarna till en begreppslig helhet. Detta motverkas av grus som i ett slags böljande vågor omger stenarna och blir till en onödig och störande scenisk dekor.

Hela utställningen erbjuder ett sällsamt tillfälle till att på ett mera genomgripande sätt få ta del av en konstnärs förhållningssätt. Kivijärvis konstsamling ger uttryck för en hängiven sökan efter det genuina och en begrundan över det väsentliga, något som också hans egen konst karakteriseras av.