HBL 29.3.2008 Sedan början av 1960-talet var Derek Jarman (1942-94) en central gestalt på den brittiska avantgardistiska konstscenen. Han började sitt konstnärskap som målare men gick snart över till den rörliga bilden. Det utmärkande för hans filmer är de ständigt återkommande homoerotiska inslagen och balanserandet mellan smärta och skönhet. Han var starkt influerad av barocken och dess ymniga uttryckssätt.

Jarman förde såväl i sitt privatliv som konstnärligt en ständig kamp för valfrihet och mot de rådande konventionerna. Omgiven av unga förmågor från både teaterns och musikens värld skapade han radikal konst som främst präglas av ett motstånd mot all slags hierarkier och intolerans.

I mitten av sjuttiotalet gjorde Jarman filmen Sebastiane, en öppen och sinnlig hyllning till den manliga skönheten. Den kontroversiella filmen väckte bestörtning i det konservativa sociala klimatet. Andra filmer av Jarman är bland annat Caravaggio, Wittgenstein och Jubilee.

På Serpentine Gallery i London visas nu utställningen Derek Jarman: Brutal Beauty, som gestaltar Jarmans mångsidiga konstnärskap och har sammanställts av filmaren Isaac Julien.
Här visas målningar där text med olika budskap skönjs ur det expressivt aggressiva färgflödet. En serie ytterst dystra verk täckta av tjock svart färg med krossat glas och inristad text ger uttryck för en desillusionerad syn på tillvaron.
En svit arbeten med titeln Bed består av ett slags collagelika stora målningar där symboler kring den manliga identiteten i form av fotografier och textfragment smälter in i sängkläderna. Även här är svart det dominerande inslaget och skapar genom sitt flödande väsen mot det vita ett uttryck där ångest blandas med vilsenhet.
Som kontrast ses verk med ytterst spröda lövverk mot starkt ljus tillsammans med fotografier där symboler för såväl religion som våld och sexualitet förekommer.

I en av salarna finns en installation av Jarmans super-8-filmer som genom hela hans konstnärskap var ett viktigt medium för honom. Här visas de på en mängd monitorer och dukar i olika storlekar och på olika höjd. Filmerna saknar ett narrativ och gestaltar snarare måleriska scener förstärkta av olika slags experimentella grepp. De sporadiskt förekommande maskerna för in ett element som tillsammans med de teatraliska gesterna och olika slags symboler förlänar somliga av filmerna en surrealistisk betoning. Helheten karakteriseras av ett slags sammansmältning av det fagra och det våldsamma. Det rituella och drömlika är påfallande. Det dominerande intrycket blir dock poetiskt vilket ytterligare förstärks av den korniga bilden och i vissa av filmerna de glödande färgerna.

Utställningens höjdpunkt är installationen av Derek Jarmans sista film Blue från 1993. Han skapade filmen som en hyllning till det immateriella i Yves Kleins monokroma blå måleri. Filmen består av 74 minuter monokromt blått projicerad på en stor duk med ackompanjemang av en ljudvärld. Fragment ur Jarmans dagboksanteckningar läses här, rytmiskt avbrutna av poesi eller tankar rörande det blå. Det blå skimret tillsammans med begreppsliga förflyttningar i tid och rum ger upphov till en säregen upplevelse. Känslan av en annan verklighet blir påtaglig genom frånvaron av det fysiskt definierade. Trogen sitt uttryckssätt i övrigt reflekterar Jarman med sin långt framskridna sjukdom hiv/aids här över vardagen, där lidandet blir till en naturlig del av livets styrka och skönhet.
På utställningen ses även Isaac Juliens film, Derek, där det dominerande inslaget utgörs av en dagslång intervju med Derek Jarman inspelad år 1990.