HBL 9.6.2012 I den samtida konstvärlden får man alldeles för sällan möta konst som befinner sig fjärran från materia och det färdigt definierade. Nu bjuder dock Taneli Rautiainen (f. 1983) på ett intensivt uttryck helt utan förklaringar på Glogalleriet.

Ingången till galleriets stora sal är omdisponerad och den nya öppningen täcks av ett svart skynke. Väl inne i rummet öppnar sig ett fullkomligt mörker där endast en svagt belyst rektangel uppe vid taket syns. Länge tror jag att det är fråga om en videoprojektion där flaxandet av ett par svarta vingar ger upphov till ett monotont ljud. När jag äntligen vågar mig in i det mörka intet visar det sig att här inte finns någon rörlig bild. I stället urskiljer jag högt uppe den reella gestalten som skälver i vinddraget.

Det gåtfulla skeendet i tomma intet väcker en känsla av förtvivlan och smärta som inte kan definieras. Det är som om grusade förhoppningar skulle dra sina sista andetag, fastnaglade i den oförstående verkligheten. Och ändå är det samtidigt på ett mystiskt sätt vackert, att vara mitt i det oförklarliga. Nedanför den underliga scenen börjar det i mörkret skönjas en vag ljusning där den rörliga skuggan av vingarna på nytt inger förtröstan. Det är som hos Platon, det sanna och förtröstansfulla finns i idén i stället för den fysiska verkligheten. Ur mörkret uppstår sålunda en stor variation intryck som det egna medvetandet formar vidare. Att slita sig ut ur den gåtfulla stämningen är inte lätt.

Gåtan fortsätter i galleriets andra rum. Det är helt tomt, endast en utbuktning mitt på golvet tyder på något slags närvaro. Allt står stilla, inte ett ljud hörs. Att stå i det tomma rummet vid någonting som både finns och inte finns är en obeskrivbar upplevelse. Den ger upphov till en tilltagande ängslan som blir allt mera fysisk. Kan jag skönja vaga tecken på liv eller är det ren inbillning? Det förblir en gåta utan några som helst svar.