HBL 9.5.2009
Det första som möter en är en ljuvlig doft av trä. Sedan följer överraskningen, de primitiva gestaltningarna av små människofigurer. Detta är inte någonting Nora Tapper tidigare har ägnat sig åt. Hennes konstnärliga gärning har hittills mest bestått av avskalade rumsliga installationer, också de i trä.

Även om Tapper nu tar sig an människoformer, gör hon det på sitt eget säregna sätt. Alla de små eller större figurerna befinner sig vid eller konstitueras delvis av ett slags rum, strama fyrkantiga öppningar i form av öppna lådor. Dessa förlänar verken rymd och lämnar samtidigt tolkningen mera öppen. De arkaiskt formade figurerna växer ur grovt täljda element av trä som fogats samman. Ofta är det fråga om ett slags treenighet som här har en tydlig anknytning till familjeförhållanden. De för dock också tanken till mera sakrala sammanhang. Den tanken accentueras av den stilla ro som vilar över hela utställningen.

Det mest gripande verket är Suvun naiset (Släktens kvinnor) på väggen i det lilla svagt belysta rummet. Här har abstraktionen drivits längst och öppningarna kring de tre fragila gestalterna förstärker ytterligare det andliga uttrycket. Antalet skulpturer kunde i viss mån ha reducerats för att nå en större koncentration.

Balansen återställs av den väldiga installationen i galleriets mitt där det för Tapper karakteristiska rumsliga uttrycket finns i fokus. Här är det ofantliga ihåliga pelare i trä som på ett uttrycksfullt sätt staplats på varandra. Kontrasten mellan den grova ytan och det i övrigt omsorgsfulla förverkligandet gör att samspelet mellan materiens ursprung och dess transformerade väsen framhävs. Pelarna ter sig olika sedda från olika håll. Nedifrån sett bildar de en kolossal organisk klunga med en stark känsla av samhörighet och rytm. Sett uppifrån bildar de fyrkantiga öppningarna små skrymslen och förenas med den överväldigande uppsättningen av strukturerade stammar till en gåtfull mångfald. En särdeles tilltalande förtätad helhet.