HBL 26.7.2008 Ett besök på HoviArt i det idylliska Anttolanhovi i östra Finland erbjuder en glädjande möjlighet att erfara konst utan karnevalsstämning som sommarutställningar ofta präglas av.
I Anttolanhovi har Kari Cavén för sjätte gången samlat några få kollegor till en utställning där eftertanken står i fokus. Var och en av konstnärerna har tilldelats tiiräckligt med rum för att kunna ge uttryck för en genomtänkt helhet.
I den gamla svinstian har Nina Roos skapar en immateriell värld, där i synnerhet hennes serie målningar med titeln Location I-IV från år 2008 i kontrast mot de slitna utrymmena blir som en illumination. De mörka och tunga skepnaderna har fått lämna rum för ytterst skira ytor där ljuset tillsammans med begreppsliga förflyttningar tycks ge upphov till nya verkligheter. Spåren efter undflyende former av annan karaktär förstärker ytterligare tanken på det surrealistiska icke-varat.
Kaarina Kaikkonens poetiskt melankoliska förhållningssätt har redan länge resulterat i suggestiva installationer i stort format. Begagnade avlagda kavajer bildar oftast stoff till hennes verk och förefaller här återigen ha funnit ett nytt uttryck. Den stillsamma scenen utstrålar ett sakralt lugn. Ur golvet i stallets ensliga rum höjer sig en mörk hög som som omger pelarna och sprider sig sporadiskt ända in i väggarna. De mörka formationerna med ärmarna sträckta bakåt påminner om en strävan efter uppflygning som gått om intet. En symbol för alla de spruckna drömmar och intentioner som förblev ouppnådda och begravdes under den hårda verkligheten. samtidigt ger de uttryck för människans längtan efter gemenskap genom den omisskännliga dragningen mot tryggheten hos de andra.
En överraskning väntar i byggnaden där Eija-Liisa Ahtila visar sina arbeten. Den pompösa och tekniskt avancerade filmproduktionen i flera kanaler som Ahtilas senare videoinstallationer karakteriserats av har här fått ge vika för en projektion mera lik hennes tidiga arbeten. Den fiktiva mångfalden har förvandlats till till en existentiell tanke. I det lilla rummet överväldigas man av ljudet från havets mäktiga vågor som ackompanjerar en rörlig bild. Afrikanska fiskare söker här trotsa naturens krafter genom att, med föga framgång, i ett stormande hav sjösätta en båt lastad med fiskeredskap. I likhet med Sisyfos är de dömda till att efter misslyckandet oupphörligen börja på nytt. Parallellerna till flykten undan fattigdom och misär blir inte heller långsökta. I sitt andra arbete reflekterar Ahtila på ett pessimistiskt sätt över människans relation till de andra.
Fotografier från gator i varierande städer utgör en serie där Jari Silomäki gestaltar vardagliga skeenden. Ljusets och perspektivets skiftningar för dock in illusorisk dramatik med konstruerade betydelser i bilderna. I övrigt är Silomäkis bilder ett slags visuella dagboksanteckningar där subjektet har en central roll.
Kari Cavéns egna verk är samlade i den lilla puben som bär hans namn. På väggarna här syns små arbeten i trä med fyndiga titlar. min egen favorit är Souffle som innebär en smal liten trähylla där de ännu inte knäckta trääggen trängs.
Från förra året finns Villu Jaanisoos blå illusoriska bergstoppar som i år tycks ha blivit ännu mera immateriella och på så sätt väl motsvarar tanken på det ouppnåeliga. Hans svarta jättelika gummianka ute på gräsmattan möter besökarna med en helt annan attityd än de små gula som tidigare synts i Cavéns verk. Den här ankan hör inte till en damm utan snarare till ett vidöppet och outgrundligt hav.