HBL 23.4.2016 Förmågan att förmedla en känsla av betydelsefulla upptäckter är få förunnad, i synnerhet när det uttryckligen handlar om upptäckter bortom definitioner eller förklaringar. Den förmågan har Laura Wesamaa (f. 1979) som i sina rumsliga verk fokuserar på det flyktiga och fragmentariska. I hennes installationer befinner sig målningar i samspråk med olika element hon finner vara av vikt. Helheten utmärks av rymd där diskreta spår efter vardagens närvaro förs samman.
I utställningen på SIC råder en inspirerande rymlig atmosfär, full av löften. Förutom drömska färgytor tycks något av det centrala vara linjen som här antar olika former. I målningar böjer den sig till en ändlös cirkelrörelse eller splittras som fuktiga spår vid regnfall. Och framför allt får den en fysisk existens i enstaka tunna vasstrån som reser sig ända från golv till tak.
Lätt böjt framför varsin stora målning förlänar vasstrået målningen ett ytterligare drag vilket gör att ytans proportioner omdefinieras efter stråets obeständiga variation. Beroende på avståndet och sett från olika håll skapas det således en ständigt föränderlig stringent spänning där målningens eteriskt bleka yta skärs av den yttre organiska linjen på dess färd mot taket. Det föränderliga och tillfälliga understryks också såväl av penseldragens skiftande intensitet som av att målningarna placerats lutande mot väggen.
Rektangulära målningar i miniatyrformat som plötsligt uppenbarar sig på golvet eller fästa på oväntade ställen fungerar som motvikt till de större målningarnas skira toner. Kulörerna får mer kontraster och ordnas till gåtfulla abstraherade betydelser. Sitt ringa omfång till trots blir de oumbärliga yttranden som förenar det i övrigt mer obestämda och binder samman allt.
Nu har också det stora, arkitektoniskt ypperliga rummet utanför galleriet tagits i bruk. Två stora målningar i varsin färg som låter en ana vårens gryende skimmer höjer sig försynt från halvdunklet. Även här finns vasstråna intill i en taktfull dialog med målningarna. Den estetiska helheten och det befriande i det till synes tomma kan svårligen skildras i ord, det skall upplevas.