Drömska scener med stark integritet

HBL 24.1.2016 I våra dagar hör det till ovanligheter med konst där pur förtjusning över att finnas till förmedlas. När det mesta är genomdränkt av strävan efter betydelser bortom verket, uppriktigt eller på låtsas, är det befriande att få uppleva en enkel hyllning till skönhet.

Det är vad Karoliina Hellberg (f. 1987) ägnar sig åt i sina målningar. De tycks vara fyllda av reminiscenser av rum och stämningar från skilda håll och tider, verkliga eller drömda. Influenser från den tidiga modernismen gör sig påminda, i synnerhet genom de enhetliga luftiga färgfälten i kontrasterande färger, böjda konturer och perspektivets ändrade roll. Interiörer förenas med landskap, det förgångna möter nutid om än på sina egna villkor. Ett slags seendets lustfyllda poesi tar form på dukarna där scenerna möts och sväljer varandra på ett oväntat sätt.

Perspektivet följer en egen anarkismens logik och plötsligt känns det alldeles självklart att skeendet äger rum där det inte förväntas. Att vara inne är samtidigt att vara ute. Bilder blir rum och rum fylls av detaljer. Ingen människa är synlig och ända är känslan av närvaro påtaglig. I de ensliga rummen uppstår den genom vaga tecken på omsorg, genom små föremål utspridda här och var. De skildras varsamt i likhet med blommor och växter som också finns överallt.

Det råder en stillsamt behaglig estetisk stämning som inte är helt främmande skildringarna av det borgerliga livets yttre behag i äldre litteratur. Med vissa undantag, som till exempel små statyer eller målningar till vilka den frånvarande närvaron har flytt. I stället för människor av kött och blod bebos rummen av gestalterna i de samlade konstverken. Det är som om de skulle ha tröttnat på sin stillastående existens och bereda sig för att lämna sina poster. Eller bara vara måna om att tillsammans ta del av den inspirerande atmosfären.

Hellbergs landskap karakteriseras många gånger av materiella skelett, gamla villor som höjer sig ur den ödsliga omgivningen i mörkret på väg att sakta sjunka tillbaka och smälta samman med omgivningen. Vaga tecken till en obestämd oro kan sporadiskt skymtas. Färgerna är intensivt kraftiga och penseldragen spontana och koncentrerade. Det expressiva till trots tycks tiden ha stannat.

I de små akvarellerna förtätas uttrycket ytterligare. Färgnyanserna blir lena på gränsen till det immateriella och kontraster ersätts av harmoni. Underliga situationer uppstår människor emellan. Gåtfulla sammanhang och uttrycksfullt återgivna mänskliga gestalter skapar ett intryck av stark integritet.

Utställningen som helhet blir som en enda stor installation. Stora och små verk befinner sig i samspråk där de placerats i stil med gamla salonger. Även de enligt rådande trender målade väggarna blir här mer motiverade som ett inslag av salongsstämningen. Vemod och längtan blandas med törst efter skönhet.