HBL 17.8.2013 En luftig rumslighet råder i de stora lokalerna. Stillsamma bilder med drömska fragment leder en till en värld bortom det fysiskt konkreta.

I Aki Turunens små målningar gestaltas eteriska scener där det undermedvetna tycks ha en central roll. Fragilt tecknade, knappt skönjbara skepnader uppenbarar sig som avlägsna minnen i färd med att bli till intet. De abstraherade vagt glänsande färgfälten bryts av enstaka accenter som ytterligare understryker den trolska stämningen.

Det blir ett försök att fånga det ogripbara, alldeles som det endast är minnesbilden som återstår av den för stunden intensiva upplevelsen av en förgänglig förnimmelse.

En liknande om än mer realistisk strävan karakteriserar Kati Lehtonens teckningsinstallation. Hennes björkar i naturlig storlek har tecknats på jättelika avlånga pappersark fallande ned från taket. Konturer av de gamla björkarnas grafiska väsen skapar på avstånd ett intryck av naturens element transponerade till ett porträtt av sig själv.

På närmare håll ser man att det som föreföll enhetligt egentligen är ett slags pixlar tätt intill varandra. Trädgestalterna består av ett ofantligt antal små rutor med skiftande schatteringar. På så sätt uppstår ännu ett skikt, frågan om utgångspunkten som nu förflyttas från själva motivet till förverkligandet.

Detta slags mekaniskt upprepande i systematiska serier är en företeelse som hör teknologins domäner till. Det för med sig en distansering som gör att träden här upplevs på ett liknande sätt som det mesta i dagens värld, nämligen förmedlade genom digitala medier.

Handens omfattande ansträngningar till trots tycks Lehtonen vilja framhäva balansgången mellan det handgjorda och maskinellt producerade.

Ingenting mekaniskt finns i Liisa Hilasvuoris installation i rummet högst uppe. Bakom skynket öppnar sig ett mörker där inte mycket syns. Någonstans förefaller en gatlykta böja sig över en stjärnhimmel som fallit ned från sina höjder. Den har naggats i kanterna och hålls på plats av varierande ställningar.

Plötsligt hörs det steg som närmar sig och passerar snabbt i mörkret. Ljudets verkan blir dock inte riktigt förenlig med intentionen då stegen förefaller ha spelats in inomhus. Resonansen låter alltför artificiell med tanke på föreställningen om en nattlig tillvaro utomhus.

Efter besöket läser jag att det i själva verket skulle vara fråga om den nattligt skimrande asfalten som här lyfts upp. Hur det än är blir resultatet en förtätad upplevelse med stråk av gåtfullhet.